Ambassader

I morse cyklade jag till kinesiska ambassaden (som för övrigt ligger en bra bit bort från Stora Essingen ... särskilt när det helt plötsligt börjar snöa) för att skaffa mitt visum. Den skulle öppna klockan nio, och med tidigare ambassadbesök i färskt minne såg jag till att vara där i god tid, redan kvart i nio. Döm av min förvåning när det redan var öppet och man bara kunde knalla rakt in och ta en liten nummerlapp och få komma fram till luckan och lämna in sin lilla blankett inom två minuter. Jag kom därifrån redan tio i nio.

Tänk om ändå alla mina ambassadbesök varit så lätta. Jag minns egyptiska ambassaden i Israel - två timmars köande för att få lämna in ansökningsblanketten och sedan ytterligare två timmar när man skulle hämta visumet på eftermiddagen. Eller visumkontoret i Tel Aviv där man fick räkna med minst en hel dags köande för att förnya sitt visum. Eller svenska ambassaden i Kairo där de vägrade att berätta vad som kunde hända om man stannade längre i landet än ens visum tillät.

"Snälla, kan ni inte bara berätta vad ni tror skulle hända?" (frågar lilla nittonåriga jag)
"Man får inte stanna längre än visumet anger."
"Nej, jag förstår det, men jag har inga pengar och måste stanna kvar en vecka. Så jag skulle bara vilja veta vad som skulle kunna hända. Blir man deporterad? Fängslad? Böter."
"Man får inte stanna längre än visumet anger."
"Nej, men vad skulle hända?"
"Man får inte stanna längre än visumet anger."
"Nähä ..."

Eller när jag kom till svenska ambassaden i London då mitt pass blivit stulet och de sa att jag inte kunde få ett nytt om jag inte hade en legitimation. Nähä, sa jag och såg framför mig hur jag satt fast i England i all evighet. Men när jag hade tjatat ett tag gav de med sig och sa att det nog skulle kunna fixas.
Eller när jag skulle skaffa ett sexmånadersvisum till Australien och det krävdes tre vändor till ambassaden i London, ett intyg på att jag hade en massa pengar samt eller rekommendationsbrev från min chef. (I London är det å andra sidan ungefär lika krångligt att öppna ett bankkonto: ett rekommendationsbrev från en kund i banken, två officiella brev med ens adress på samt ett brev från ens bank hemma är det minsta de kräver. Märk väl, detta är vad som krävs för ett BANKKONTO, inte ett kreditkort eller nåt annat spännande).
Eller kambodjanska ambassaden i Vientiane, som var öppen mellan halv åtta och sju och trettio måndag till söndag.

Men på kinesiska ambassaden gled man in och gled ut i ett nafs. Nu har jag ju å andra sidan inte fått mitt visum än, det ska hämtas på fredag, så än kan mycket hända ...