Heliga familjen

Den nya tidens familjebildningar skulle man nog kunna skriva många tegelstenar om. Jag är ju som så många andra skilsmässobarn, men mina föräldrar skilde sig först när jag var sexton, och ingen utav dem flyttade ihop med sina respektive förrän långt efter det att jag lämnat Örebro. Jag har alltså inga erfarenheter av styvfamiljer. Men ämnet fascinerar - just eftersom det är så svårt. Det finns ju absolut ingenting som säger att man automatiskt älskar sina styvbarn; man kanske inte ens tycker om dem ...
I höstas var jag på Mosebacke och lyssnade på Frans Haraldsen när han spelade i Cornelisrummet, och då var det även en annan kille som spelade. Jag tyckte om det jag hörde och köpte hans skiva. Sen glömde jag bort skivan, och den låg och samlade damm nånstans tills jag av en händelse stötte på skivans upphovsman Peter Barlach. Han berättade att han hade en föreställning på Klara soppteater, och några dagar senare köpte jag en biljett till föreställningen och dammade av skivan.
Skivan är bra, men föreställningen på Klara var riktigt bra. Rolig och sorglig och intensiv. Barlachs skiva heter "Heliga familjen" och handlar just om hur svårt det är att leva med någon som för med sig både barn och - på sätt och vis - en exmake till det nya boet. Efter showen köpte jag även hans nyutkomna romandebut (han skriver dessutom dramer; visst är det otäckt med såna där människor som gör så många olika saker - och dessutom är bra på typ allt?) "Inte bara tennis", som handlar om tolvårige John vars mor dör i en bilolycka. Den är utgiven på Bonnier Carlsen och har det där lite irriterande överdimensionerade typsnittet som ungdomsböcker ofta har (och dessutom en del väldigt konstiga avstavningar och horungar) men den är absolut läsvärd även för vuxna. Detaljerna och träffsäkerheten är ibland ordentligt skrämmande.
Hur som helst, Peter Barlach är en musiker och författare som jag är glad att jag råkade stöta på.