Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig nu i Peking :-)

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig nu på tåget mellan Ulan Bator och Peking.

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig just nu i Ulan Bator, möjligtvis ridande en jak.

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig just nu på transsibiriska järnvägen, mellan Moskva och Ulan Bator.

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig just nu i Moskva.

Landskapsdjur

På initiativ av Världsnaturfondens dåvarande generalsekreterare Jens Wahlstedt hölls det 1987 en landsomfattande tävling där svenska folket fick gå in och rösta fram Sveriges tjugofem landskapsdjur. Men om man går in på listan över landskapsdjur så kan man ju onekligen tycka att vissa landskap har dragit aningen kortare strån än andra. Att lapplänningarna ville ha fjällräven, jämtlänningarna älgen och härjedalarna (eller vad ju personer från Härjedalen kan tänkas heta) björnen kan man ju förstå, men varför röstade närkingarna på hasselmusen? Eller Blekinge på ekoxen?

Visste ni för övrigt att det inte bara finns landskapsvapen, landskapsdjur och landskapsblommor? Det finns dessutom landskapsinsekter, landskapsstenar, landskapsfiskar, landskapssvampar och landskapsfåglar. Här kan man hitta en lista på landskapen och deras symboler.

Till sist vill jag bara dela med mig av en liten fundering. Hur sjutton tänkte lapplänningarna när man 1949 antog detta som sitt landskapsvapen ...?

Lång eftermiddag

I dag har jag cyklat från Hornstull till Fridhemsplan, tränat ett skivstångspass, cyklat till Kärrtorp, spelat en fotbollsmatch, cyklat hem. Nu ska jag ta ett bad.

Ett häfte i handen är bättre än ...

Vi har rikskuponger på jobbet, och ett häfte är värt 1 540 kronor. Vilket innebär att jag går omkring med bra mycket mer pengar i rikskuponger än vad jag någonsin skulle gå omkring med i kontanter. Och jag är betydligt mindre aktsam med dem eftersom de liksom inte riktigt känns som pengar. För nåt år sen tappade jag ett nästan nytt häfte, och man kan tycka att det borde ha lärt mig en läxa. Men icke. Häromdagen upptäckte jag plötsligt att det nästan nya häftet var borta. Efter att frantiskt ha letat igenom väskan och rummet på jobbet och hemma så var jag tvungen att inse att det nog var förlorat för alltid. Och det är femton hundra spänn som man onekligen kan ha roligare för.
Men så, nästan en vecka senare, kom jag tillbaka till jobbet efter lunchen och då låg häftet på min stol. De hade hittat det nere på Vivo, ringt rikskupongernas huvudkontor (eller var det nu är man ringer) och genom numret på häftet fått min kollega Anna-Karins telefonnummer, ringt henne och hon gick ner på Vivo för att hämta det åt mig.
En kedja av snälla, hederliga människor som gjorde en Moa-Lisa glad.

Flina, Flen och Katrineholm

I dag åkte jag för ovanlighetens skull via Flen och Katrineholm på väg hem från (en för övrigt underbar helg i) stugan. När jag var liten brukade pappa berätta historier för mig, min syster och min äldsta kusin, Charlotta, om tre barn som hette Flina, Flen och Katrineholm. Underförstått var min syster Flina, jag Flen och Charlotta Katrineholm. De tre barnen hade en moster och morbror som hetter Stintan och Örgryte, och när vår familj utökades med en bror dök det upp en liten kille som hette Kumla i historierna.
När jag åkte förbi Flen och Katrineholm kom jag ihåg de där historierna, och det är ett av mina bästa barndomsminnen.