Middag och sång

I går var jag och min bror Joel hemma på middag hos några av mina bästa vänner, Ola och Hanna. Spännande och omsorgsfullt blandad fördrink, välgrillade räkor och ett alldeles underbart rödvin till en saffransdoftande varmrätt var en säker väg till en lyckad kväll. Att det sedan blev sång på maten var en oväntad bonus.
Vi har alltid sjungit ganska mycket i vår familj, främst tack vare vår pappa Bosse som aldrig har varit sen att ta fram gitarren. Särskilt om somrarna så känns det som om alla kvällar i stugan avslutades med att vi satt runt vardagsrumsbordet och sjöng kampsånger, Taube, Wiehe, Dylan, Joe Hill, Cornelis och Åkerström (som nu på senare år popats upp lite med diverse grejer ur Vispop-böckerna). Till och med min kusin som kom från den inte riktigt lika röda delen av släkten klämde glatt i med både "Sådan är kapitalismen" och "Sången om reaktionen" när hon var och hälsade på. För mig känns det oerhört tryggt att sitta och sjunga tillsammans, och det är något som får mig på väldigt gott humör. Det är också förkärleken till visan och det sociala sjungandet som ligger bakom min nyligen påbörjade gitarrkurs.
Och denna kväll avslutades alltså med sång. I flera timmar. Vi började med två låtar som var nostalgiska för mig och Ola, eftersom vi brukade sjunga dem på fester på gymnasiet. Sedan blev det det vanliga tjafset om vad som skulle sjungas (det hör ju till). Ola och Hanna lutade mer åt U2 och Kent medan jag hellre ville ha sjömans- eller piratvisor eller nåt med lite fart i. Joel verkade rätt nöjd oavsett vad vi än sjöng. Det var helt enkelt en väldigt trevlig kväll. Tack för den!
I förmiddags tog jag så tåget till Örebro och träffade mina vänner Flåsa och Korvin, båda två ganska nyblivna föräldrar. Det rådde lite allmän förvirring om huruvida det skulle vara en barnvänlig fikaträff eller en barnfri vinlunch, men till slut blev det så att vi inledde med barnvänlig fikaträff och sedan gick jag och Karin hem till henne och drack ett barnvänligt glas vin. Det var kul att träffa både Karin och Åsa och bihang, och vi har redan planerat in att träffas flera (barnfria) kvällar framöver. Åsa har nyligen flyttat tillbaka till Örebro, och det känns bra att ha dem båda där.
Nu har jag kommit upp till stugan, tänt en brasa och njuter av att sitta inne i värmen medan det spöregnar där ute i beckmörkret.
I morgon ska jag plocka svamp. Nu ska jag spela gitarr,

Svävande cystor

Nu kan man operera i rymden. Jaha. Det var väl bra. Tänk alla saker man kan lägga ner tid och energi på, och så väljer man detta. Tänk hur många barn man skulle kunna vaccinera i tredje världen för de pengarna. Men de barnen får nog i vilket fall som helst inte plats när vi på grund av klimatproblem eller kärnvapenkrig blir tvungna att evakuera vår planet och flytta till Mars eller någon charmig rymdstation nånstans.

Solanas, skumpa och Syster Yster

I går var jag och såg "Valerie Solanas ska bli president i Amerika" på Målarscenen på Dramaten.
För det första var det en väldigt bra pjäs. För det andra var det väldigt trevligt att för första gången på mycket länge se teater som jag tycker att den bör ses: på en liten scen. Detta gör upplevelsen så mycket större, skådespelarna kan använda sig av ansiktsuttryck och mindre gester när publiken sitter tillräckligt nära för att se dem. Inte för att det här var en pjäs med små gester, i stället var de ofta stora och yviga och fängslande. För det tredje var Ingela Olsson fullständigt lysande i rollen som Solanas. Det blev nästan lite orättvist eftersom hennes lyskraft fick nästan alla hennes motspelare att hamna i skymundan.
Som sagt, en mycket sevärd pjäs.
Efteråt drack jag och Pernilla champagne på East för att fira min nya tjänst. Sveriges radio P3 gjorde reklam och delade ut mobilsmycken (finns det verkligen nån som är tillräckligt gammal för att vara på East som har såna?) samt små strumpor att stoppa mobilen i (så att den inte blir kall om fossingarna?) Pernilla måste fortfarande ha varit svag av sviterna efter bokmässan, för redan innan det första glaset var urdrucket började hon leka att hennes mobilstrumpa var Syster Yster, och det fortsatte hon med tills vi gick hem ... Dessutom har hon mage att skylla allt på mig. Hennes allmänna uppfattning är visst att det alltid är jag som drar ner henne i fördärvet. Vilket kanske inte är helt uppåt väggarna galet ... men ändå.

Redaktionschef

Nu är det officiellt. Jag har skrivit på kontraktet, och från och med första oktober är jag redaktionschef för Det Bästas Bokval i Sverige. Det känns faktiskt ganska häftigt.

svettig musik

Min mp3-spelare gick sönder när jag var i Göteborg, men eftersom det visade sig att de SIBA-anställda i Göteborg var så ofantligt snälla att de utan tvekan helt enkelt gav mig en ny spelare trots att jag inte ens hade nåt kvitto med mig så blev jag ju tvungen att ladda spelaren med ny musik (nåt jag annars gör alldeles för sällan). Blandningen blev dock lite märklig, och framför allt ganska hurtig. På väg till jobbet i morse lyssnade jag därför på en blandning bestående av The Weavers, Dolly Parton och Green Day (!?!), och följden blev att jag cyklade jättefort för att liksom trampa i kapp med musiken. Men roligt var det.

Bokmässan i korthet

Bokmässan. Jag har varit där två år tidigare men då privat, vilket inneburit att jag varit där ett par dar, sprungit omkring på mässan precis så mycket som jag vill, gått hem när jag blivit trött och sedan tillbringat kvällarna med vänner som inte haft nåt med mässan att göra.
I år var jag nere i Gbg fem dagar, jobbade alla dessa dagar och var ute och festade varenda kväll. Och det känns.
Allt började på onsdagen när vi gjorde i ordning Det Bästas monter, vilket gick snabbare än jag trott, och på kvällen var det medlemsmöte med Översättarsektionen ute i Västra Frölunda. Där blev jag förväxlad med Moa-Lina Croall, blev lite sur för något någon sa samt träffade trevliga kolleger och dessutom en fantastiskt fascinerande författarinna på besök från Palestina, Sonja Nimr.
Sedan följde torsdag (lång dag på mässan, middag med vår USA-chef och sedan nån fest på en båt som Vertigo anordnade), fredag (lång dag på mässan, mingel vid Författarförbundets monter, fest med Lyrikvännerna på Harry's, en snabb tur till ett hemskt ställe som hette Uppåt Framåt som jag fick så bråttom att komma ifrån att jag glömde min kavaj där, och så tillbaka till Harry's).
Och så plötsligt var det lördag. Ännu en lång dag på mässan (ömma fötter, ömma mungipor efter allt leende, öm korsrygg, alldeles för många koppar kaffe). På kvällen åt jag och min chef Marianne först middag med vinnarna av en tävling vi haft inför mässan. Priset var en resa ner till Göteborg och, ja, just det, middag med oss. Efter middagen försökte jag desperat få tag på Pernilla eftersom vi sagt att vi skulle ses efter hennes förlagsmiddag på Norstedts (om ni inte har läst hennes bok än, "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva", gör det!). Men hon gick inte att få tag på. Jag ringde miljoner gånger, men inget svar. Då gick jag till Park - tydligen bokmässans ultimata barhäng - och där lyckades jag nosa reda på några översättarkolleger. Några timmar senare kom Pernilla inramlande, glad som ett ägg, och sedan gick resten av min kväll åt att försöka komma i kapp.
Vid något tillfälle på kvällen kom jag på att borde ta bilder på kändisar för att kanske lyckas lura min syrra till bokmässan nästa år, men när jag kom på det hade de flesta kändisar redan gått hem, så då frågade jag Fredrik Strage om jag fick ta en bild på honom eftersom alla "riktiga" kändisar gått hem ... Vilket kanske var lite ojuste - "smidig" is my middle name - men han tog det förvånansvärt bra. Men det är klart att syrran hade blivit mer impad av typ Guillou eller Marklund ...
Pernilla fortsatte att vara på strålande humör resten av kvällen (vilket förmodligen var orsaken till att hon nästan var grön i nian när hon dök upp på mässan dag därpå). Hon hade en massa kolleger där från DN och Norstedts, och de var av någon anledning mycket benägna att köpa drinkar till allt och alla. Såna kolleger vill jag också ha.
Klockan fyra stängde Park och då gick jag, Pernilla och Mustafa Can på jakt efter en efterfest, men det bidde inget. Det bidde hemgång i stället. Vilket jag mitt i all misär på söndagsmorgonen trots alla var ganska tacksam för.
Och efter en sista lång dag på mässan med leenden och allmän trevlighet mot människor så blev det så till sist dags att åka hem. Kvinnan som hamnade bredvid mig på tåget gjorde ett tappert "har-du-haft-trevligt-på-mässan" försök till samtal, men jag bara grymtade och vände ryggen till.
Jag kommer inte ihåg när jag senast var så trött.
Men oj, så skojigt det var.
Det ska jag göra om.
När jag har vilat mig ett år.

Jag försökte förresten publicera några foton också, men det funkar av nån anledning inte. Ska försöka lägga till dem senare.

Ännu en gång sprack illusionen ...

Jag har precis kommit hem från min andra gitarrlektion. Rock'n'roll-faktorn blev snäppet högre i dag när vi fick spela "Yellow Submarine" - för Beatles är ju alltid Beatles. Men den här gången cyklade jag hem, och då blev det cykelhjälmen som förstörde illusionen. Hjälm är bara så himla orock'n'roll ...

Trött men nöjd

Efter fyra dagars konstant leende och stående, och fyra kvällars festande kom jag så för en halvtimme sen äntligen hem. Naturligtvis hade jag lagt dörrnycklarna längst ner i väskan, så jag fick stå utanför dörren och slita upp alla smutsiga underkläder och insamlade bokkataloger innan jag ens kom in i lägenheten. Fötterna värker och huvudet känns dimmigt men trots det är jag väldigt nöjd. Bokmässan i Göteborg har varit fantastiskt rolig, och jag vill nog skriva mer om den - men inte nu ... Nu ska jag sova. Och det är möjligt att det blir fler timmar i natt än under hela bokmässan tillsammans.

Rock'n'roll

I går var jag på min första gitarrlektion i Bagarmossens folkets hus. Jag hade lånat en gitarr av en kompis och kände mig inte så lite häftig när jag bar omkring på den. Jag gjorde mitt bästa för aatt se lite blasé ut, och tänkte att jag nog såg typ ganska estet-rock'n'roll ut med mitt röda hår, min svarta kavaj och så gitarren i ett svart skinnfodral på ryggen.
Den illusionen sprack hastigt och lustigt när jag lite senare satt runt ett bord ihop med en ganska mycket äldre och åtta ganska mycket yngre kurskamrater och spelade "Broder Jakob". Man kan verkligen fråga sig varför det inte finns några tuffare låtar att spela än "Broder Jakob" om man bara kan ackordet D ... Och inte blev det mycket bättre när vi lärde oss A7 och fick sätta tänderna i "Lille katt".
Men i dag är mina fingertoppar alldeles ömma, och trots att gitarren nu står hemma och väntar så känner jag mig faktiskt lite tuff igen. Nu gäller det bara att hitta några bra tillfällen att kunna klaga över mina värkande fingrar och säga, liksom lite i förbifarten: "Äh, det är bara för att jag spelade gitarr i går."

Gratis?

I dag ska jag åka till bokmässan i Gbg direkt efter jobbet, och eftersom det är rätt svårt att cykla med rullväska så tog jag för en gångs skull bussen. Men när jag steg på och räckte fram min tjugolapp så sa att föraren att jag inte behövde betala eftersom busschaufförernas skyddsombud efter ett rån mot en buss på Lidingö tills vidare satt stopp för all kontanthantering.
Hur man över huvud taget kan komma på tanken att råna en busschaufför är en sak (det kan ju inte direkt vara storkovan man kammar hem), men nog kan man tycka att det är ett problem att busschaufförer ska åka omkring - på natten ofta ensamma - med pengar och därmed vara en måltavla för korkade människor som är ute efter några hundringar.
Så vad kan man göra åt problemet? Om man nu kommer fram till att det inte är ekonomiskt försvarbart att fördubbla personalstyrkan och alltid ha minst två personer som jobbar på varje buss ... I Örebro försökte man lösa problemet på en mängd olika sätt. Först började man med att ta bort kontanthanteringen på bussarna, vilket innebar att alla var tvungna att ha ett kort som man laddade med pengar och sedan betalade med på bussarna. Men då uppstod det naturligtvis situationer när nån stod ute i Hovsta och ville hem till stan, men alla affärer där man kunde ladda kortet med pengar var stängda. Vad skulle man göra då? Låta dem stå kvar där tills affärerna öppnade? Så den idén skrotades och man försökte sig på en ny och djärv metod: nolltaxa. Det skulle helt enkelt bli gratis att åka buss på nätterna.
Men några månader senare fick man avbryta försöket eftersom busschaufförerna klagade. Bussarna hade blivit till ungdomsgårdar där stans unga helt enkelt åkte varv efter varv runt stan och hängde. Den allmänna uppfattningen tycktes sdå vara att folk inte värdesatte saker de inte betalade för. Är det verkligen så? Kan vi inte ta hand om och ta hänsyn till saker som är gratis? Allemansrätten har ju fungerat ganska bra. Och inte är det mer bråk på gratiskonserter än på dem man får betala för. Eller?
Jag tror att man måste ge sådana försök som det i Örebro tid, och jag tror fortfarande på nolltaxa vad det gäller lokaltrafiken. Jag är övertygad om att det är ett av de bästa sätten att få folk att lämna bilen hemma. Och om man fixar schysta ställen där ungdomar kan vara så kanske de inte hänger på bussen ... (för seriöst, det kanske känns häftigt första gången, men väl knappast i längden).
Trängselskatter: JA!
Gratis lokaltrafik: JA!

Tur att bokmässan finns

Maktskifte i Stockholm, maktskifte i Sverige, två platser i Örebro kommunfullmäktige till Sverigedemokraterna ... Suck. Och inte ens ett rungande ja till trängselavgifter. Tur att det är bokmässa i Göteborg nu i veckan: då får man i alla fall något annat, roligare, att tänka på. Om nån funderar på att komma dit så får ni gärna komma förbi Reader's Digests monter och säga hej, för där kommer jag att stå mest hela tiden.

Kalla kårar

Är det nån mer än jag som får kalla kårar när ni ser Maria Larsson (riksdagsledamot och förste vice ordförande för kristdemokraterna)? Hon har synts väldigt flitigt i rutan inför detta val, men det är nåt med henne som får mig att rysa. Hon uppträder som om hon vore bättre och mer moralisk och smartare än alla andra, särskilt journalister och politiska meningsmotståndare. Och hennes leende känns falskt, falskt, falskt. Men visst är det lite märkligt att man kan tycka så illa om nån utan att egentligen känna dem. Tänk om hon egentligen är jätterar och det bara är hennes olyckliga uppväxt som har fått henne att gå med i kristdemokraterna ...

Mörker

Det ser mörkt ut ... Expressen har utropat alliansen som segrare. Och nu har även Reinfeldt själv gjort det. Fy bubblan.

I valet och kvalet

Nu sitter man här framför teven och biter på naglarna igen. Valet är jämnt och expertyckarna och prognoserna duggar tätt. Jag håller naturligtvis alla tummar jag har för en vänsterseger, men det ser lite småmörkt ut. Men den som lever får se.
Mitt mardrömscenario är att högern vinner med en röst - för det skulle i så fall innebära att mitt beslut att inte rösta taktiskt kanske var ett misstag.
Jag är i princip emot taktikröstning. Jag tycker att man ska rösta på det man tror på. Punkt slut. Men ändå ... en röst på ett parti som inte har en chans att ta sig in i riksdagen kan ju betraktas som "bortkastad". Å andra sidan, tänk om alla tänkte så.
Ungefär så gick mina tankegångar när jag sent omsider i dag gick till vallokalen. Jag tvekade in i sista stund. Jag tog till och med mig två olika riksdagsvalsedlar in i valbåset och stod där och tittade på dem en bra stund innan jag fattade mitt beslut och snabbt petade ner valsedeln i kuvertet och slickade igen det innan jag hann ångra mig.
Och ja, jag valde att rösta med hjärtat. Och även om jag skulle gräma mig om alliansen vinner med så liten marginal att min röst hade kunnat göra någon skillnad så tycker jag i grund och botten att jag gjorde rätt.
Och hur det än går i valet så kommer jag förmodligen att kunna glädja mig åt att det åtminstone gick bra i folkomröstningen om trängselskatten. För där pekar allt på att det blir ett rungande JA.

Mormor

Jag var ute med min mormor Sigrid i dag på lunchen. Sickan fick stroke för lite drygt ett år sedan och bor sedan dess på Stockholms sjukhem vid Fridhemsplan, vilket passar mig bra eftersom det är lätt att kila upp och hälsa på.
I vanliga fall har vi jättetrevligt och klarar av att kommunicera ganska bra utan ord - Sickan fick afasi efter stroken - men i dag blev allt jobbigt. Efter en räkmacka på Thelins skulle vi titta på örhängen på Åhlens, och då var det nåt som blev fel. Sickan blev arg och ledsen och visade hur frustrerad hon var genom att himla med ögonen och tydligt visa att jag inte fattade nånting. Och vad kan man göra? Det hemska är ju att jag vet att hon är helt klar i huvudet och förstår vad man säger, men när hon ska säga orden som låter så självklara i hennes huvud så kommer de ut helt fel.
Och det hemska är att jag vet att jag kommer att dra mig lite för att hälsa på nästa gång. Jag vet att hon förmodligen kommer att vara på bra humör då, det är hon för det mesta, men ändå ... Å andra sidan vet jag att jag glömmer bort de dåliga gångerna så fort jag får se henne på bra humör igen.

¡Ay Carmela!

När jag var liten brukade mina föräldrar sjunga "Svarta tupp" för mig och mina syskon när vi skulle sova. Visan var en svensk version av den spanska protestvisan "Los dos gallos" som tillkom under Francotiden och översattes till svenska 1968 av Jacob Branting. Så med tanke på att jag redan vid unga år blev exponerad för det spanska folkets kamp för demokrati och frihet, samt mitt intresse för Spanien och spanska, så var det inte helt märkligt att jag nappade på idén att se Instituto Cervantes' utställning av affischer från spanska inbördeskriget (jag ska förresten lägga ut några foton från utställningen på "Days of a Fiery Redhead").
På vernissaget bjöds det på rödvin, spanska protestsånger och vackra och skrämmande affischer från trettiotalet. En ganska lyckad kombination i mitt tycke. När vinet sinade fortsatte kvällen på på La Bodega (bäst tapas i stan).
För den som inte vet så mycket om spanska inbördeskriget så har jag ett lästips och ett filmtips.
Bok: "Hyllning till Katalonien" av George Orwell (jag vill i och för sig gärna rekommendera alla Orwells självbiografiska böcker: "Nere för räkning i Paris och London", "The Way to Wigan Pier" etc.)
Film: "Land och frihet" av Ken Loach.
Både boken och filmen skildrar kriget utifrån de utländska brigadernas perspektiv, dvs. de tusentals frivilliga idealister som reste till Spanien för att hjälpa de republikanska styrkorna i deras kamp mot fascismen.
Dessutom bör den som inte har sett "¡Ay Carmela!" genast springa ner till videobutiken och hyra den.
Om man dessutom är väldigt intresserad så finns det en cd som heter "Canciones de la Guerra Civil", men problemet med den är att man helst ska förstå spanska ganska bra och fatta vad de sjunger. Den innehåller nämligen sånger från båda sidor, och om man inte aktar sig kanske man helt plötsligt går och nynnar på fascisternas nationalsång ...

Mmm, sensommar ...

I morse cyklade jag hemifrån halv sju (för att hinna träna före jobbet, annars skulle jag aldrig vara uppe så okristligt tidigt) och vädret var så vackert att det nästan gjorde ont i hjärtat. När jag for över Västerbron stod solen fortfarande ganska lågt på himlen och färgade hela Stockholm rosenrött. Jag älskar den här tiden på året, övergången mellan sensommar och tidig höst, och jag önskar att den ville räcka längre. Men nu gäller det att ta vara på de sista gångerna man kan äta lunch i parken utanför Högalidskyrkan eller sova med balkongdörren öppen.

Eager beaver

Jag fick förresten en förklaring till centerpartiets "Ivriga bävrar"-slogan på radion häromdagen. Man måste visst ha läst Mauds bok för att haja den. Alla som har läst den, räck upp en hand!

Ågren

Nu har jag gett mina föräldrar adressen till den här bloggen, men jag ska göra mitt allra bästa för att inte självcensurera mig för det ...
Nu har jag varit ute och slarvat mitt i veckan igen. I går kväll var jag ute med några vänner och det blev rätt sent. Och nu har jag suttit hela dagen och haft ågren, helt övertygad om att jag måste ha gjort nåt riktigt knäppt igår eller bara varit allmänt störig. Orsaken till denna min övertygelse är att när jag kom till jobbet i morse så mejlade jag till tre av mina dryckesbröder och systrar för att lite allmänt beklaga mig över att jag var trött, att huvudet värkte etc - men ingen av dem svarade på hela dan ... På eftermiddagen fick jag ett kort svar från en av dem, men helt utan den där raljerande ömkliga tonen som det annars är kutym att lägga sig till med när man kommunicerar med varandra dagen efter.
Så då började jag fundera på vad som kan ha hänt.
Kanske klädde jag av mig naken och dansade på ett bord och skämde ut alla? (Nej, det är jag faktiskt relativt säker på att jag inte gjorde.)
Kanske var jag bara allmänt pratig och högljudd vilket innebär att alla med råge har fått sin månatliga dos av mig och inte tänker höra av sig igen förran vi är inne i oktober? (Inte helt omöjligt.)
Kanske fick jag för mig att "snacka allvar", vilket kan skrämma slag på vem som helst? (Ja, finns det nåt värre än folk som envisas med att göra det efter några glas vin ...?)
Kanske överreagerar jag bara och inser inte att man faktiskt inte MÅSTE svara på mejl i samma ögonblick man får dem ... (Det här är det alternativet jag själv stenhårt hoppas på.)
Nåja, jag hade i alla fall väldigt trevligt.

Ännu en SJ-upplevelse

Okej, jag tänker inta ta tillbaka vad jag skrev i mitt förra inlägg, men jag måste ändå nyansera min bild av SJ en aning.
I morse gick jag upp klockan fem, det var fortfarande mörkt, och gjorde fint i min lilla stuga innan jag vid sex satte mig på cykeln med 20 liter lingon samt färskpotatis, squash, äpplen och en hel del svamp och vinglade i väg mot bussen. Vid det laget hade det hunnit ljusna lite, men jag sjöng högt för mig själv hela vägen (försök kombinera det med uppförsbacke, skrutthoj och tung last så får ni se hur lätt det är ...) för att skrämma bort björnen som setts till i närheten av mitt hus för nån vecka sen.
Jag parkerar cykeln, lyckas hejda bussen (de försöker alltid åka förbi mig eftersom det aldrig är nån som stiger på bussen där, mitt ute i skogen) och får sedan en välförtjänt timmes sömn innan vi rullar in vid Örebro central. Jag köper en kaffe på Pressbyrån - och lyckas spilla nästan hälften över kjolen medan jag stapplar med all min packning, under spåret till perrongen jag ska vara på.
Tåget ska gå 07.29, men tavlan börjar snart blinka.
NY TID: 07:36
NY TID: 07.53
NY TID: 08:05
INSTÄLLT
Varför informerar de alltid bara om några minuter i taget? De säger något i högtalarna, men det är omöjligt att höra vad. Jag lämnar mina bär åt sitt öde och springer iväg till biljettkontoret. Nästa tåg avgår 08:38.
Så när jag äntligen har baxat in mig själv och hela min skörd på tåget och satt mig tillrätta, tagit upp min bok och tänkt att allt trots allt gått ganska bra, så knastrar det till i högtalarna igen. Först tilkännages att vi ska göra ett extra stopp i Bålsta, vilket innebär att vi blir några minuter försenade, okej, fair enough ... men sen berättar de att tåget är trasigt och bara kan åka framåt, och eftersom tågverkstan ligger i Västerås så måste alla stiga av där för att byta tåg ... Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Så jag samlar ihop mina pinaler osv osv.
En timme och fyrtio minuter sen snubblar jag in på jobbet, lyckas spilla ut nästan all skivad karljohansvamp (som ska torkas) på köksgolvet och sprider blomblad över hela bordet.
Men vet ni vad? Det gör faktiskt inte så mycket. Jag hann läsa en timme extra på perrongen i Örebro, jag behöver inte styrketräna på ett bra tag framöver och jag har hela frysen full med kantareller och lingon. Och i kväll ska jag ut och träffa några vänner och ta en välförtjänt drink.

Make my day

När man åker tåg så ofta som jag har gjort i sommar så inträffar det inte helt sällan att tåget är sent, har blivit utbytt eller att nåt annat krånglar. Bland annat så har väldigt många tåg mellan Stockholm-Örebro bytts ut, vilket har inneburit att varje resa börjat ungefär så här: ”Välkomna ombord på regionaltåg xxx. Då tåget har blivit utbytt har det skett vissa förändringar. Om det står vagn två på din biljett ska du sitta i vagn sex, om det står sex på biljetten blir det vagn fyra, vagn tre blir vagn fem och om du har oturen att ha bokat plats i vagn ett så är det bara att sätta sig på golvet, var som helst.”
Och när man åker tåg så är man ju på väg nånstans – och därmed angelägen om att komma fram så fort som möjligt. Jag har vanligtvis en buss att passa i Örebro, och om tåget är mer än tio minuter sent får jag hänga på busststationen i två timmar innan nästa buss går.
Men så i dag … Jag kom till Centralen i ganska god tid och fick då se att tåget var minst en halvtimme försenat. Suck. Gick till SJ:s kundtjänst och fick hjälp direkt. Killen som satt där kollade en mängd olika alternativ och till sist bokade han in mig i 1 klass på X2000 till Hallsberg – vilket skulle innebära att jag kom till Örebro i tid. På X2000 1 klass blir man bjuden på middag och allmänt ompysslad så när jag kom till Hallsberg var jag på gott humör. Då visade det sig att tåget därifrån till Örebro var ca fem minuter försenat. Stressen kom krypande igen, eftersom det skulle innebära att jag trots allt missade min buss. Men när jag satt på tåget berättade jag för konduktören att jag inte ville missa min buss, och då sa han ”inga problem” och så ringde han busschauffören och frågade om denne kunde vänta några minuter så att jag skulle hinna med den.
Allt gick fel, men blev ändå rätt på grund av trevlig och hjälpsam personal som såg det som helt självklart att göra sitt bästa för att jag skulle slippa stå på perrongen i Örebro och vänta i två timmar. Sånt gör mig glad.
Och nu sitter jag i mitt lilla hus vid skogens slut, nöjd och glad och ganska sömnig. Det sprakar en liten brasa i bergslagskaminen och i morgon väntar svampen och lingonen.

Euskefeurat

De flesta som känner mig vet ju att min musiksmak inte direkt kan kallas tuff. Jag brukar uppmana folk att ta med egna skivor om de kommer hem till mig mig på fest – i stället för att sitta där och klaga på att min skivsamling är patetisk. (Att jag sen brukar ignorera dessa medtagna skivor och i stället tvinga alla att i alla fall lyssna på det jag tycker i bra är en annan historia.) Men så ibland så träffar man folk som tycker om samma ohippa musik som man själv. Första gången det hände var nog på gymnasiet när jag träffade en person som kände till Bella Ciao, och nu senast hände det i går när jag var ute och drack lite vin med vänner och där träffade en kille som kunde inte bara kände till Euskefeurat, utan även kunde alla deras texter.
Nu visade det sig att han även gillade AC/DC, vilket bevisar att ingen är perfekt. Men att de tappra av oss som fortfarande ville fortsätta när Cliff Barnes stängde senare råkade hamna på Anchor pub var inte hans fel, utan mitt.
Men roligt var det.

Mer obegripligt

Är det förresten nån som kommer ihåg en annan helt obegriplig c-kampanj från valet -94:
"Har du sett Olof Johansson? Nej, men jag har läst boken."

Obegripligt

"Krångelfri", "mauderna tider", "ivriga bävrar" ...?
IVRIGA BÄVRAR!?!

Frisk som en nötkärna

Jag är lite av en hypokondriker. Inte så där så att jag jämt tror att jag är dödssjuk, men ändå. Kanske är det bara en sund rädsla för döden som tar sig olika uttryck hos olika människor ... Eller kanske är det helt enkelt en osund rädsla för döden.
En del av förklaringen kan vara att min kropp är mycket känslig för hur jag mår psykiskt. Något jag med plågsam tydlighet fick klart för mig under några tuffa år efter det att jag precis flyttat hem till Sverige efter en tid utomlands. Jag drabbades av spänningshuvudvärk, och det hände att jag hade ont i huvudet mer eller mindre dygnet runt i flera veckor i sträck; en sådan där otäck huvudvärk som kändes som en stålhjälm runt huvudet och fick blodet att dunka så högt i öronen att det var svårt att sova. Efter ett antal besök hos läkare, där jag fick bekräftat att jag inte hade en hjärntumör (hjärntumörer ska förresten visst sällan göra ont, min läkare berättade att hjärnan inte är särskilt smärtkänslig. I stället kan man bli förvirrad och få dålig balans; information som resulterade i att jag helt plötsligt tyckte att jag snubblade extra mycket och hade svårt att hålla balansen i rulltrappor ...) så fick jag gå på sjukgymnastik och psykosomatisk gymnastik för att bli av med värken. Men vad jag kom att inse med tiden var att det inte var träning jag behövde (även om fysisk träning åtminstone i mitt fall får även själen att må bättre); jag behövde helt enkelt bli lyckligare. Vilket jag blev till sist. Och huvudvärken försvann nästan helt.
Men jag får hur som helst små hypokondrislängar då och då. Nu senast var det när jag skulle på hälsoundersökning via jobbet, något anställda på Det Bästa kallas till en gång vartannat år. Redan när jag fick kallelsen i juni började jag få hjärtklappning. Tänk om de skulle hitta nåt? Och när datumet för provtagningen närmade sig blev det värre. Helt plötsligt tryckte det liksom över bröstet. Kunde jag verkligen andas ordentligt? Jodå, jag kunde dra djupa andetag och det gick finemang att träna. Men ändå, det kanske var nåt fel i alla fall ... Och sedan när provtagningen var över så var det ju bara att invänta det uppföljande läkarbesöket ... Ännu en gång hjärtklappning och tryck över bröstet.
Och i morse träffade jag så till sist läkaren, och allt var bra. Trycket över bröstet lättar en aning och pulsen går ner.
Jag tror att det är bra att vara lite rädd för döden, och att vara glad att man lever, men när man börjar inbilla sig att man ska dö utan att egentligen ha nån anledning till det så går det väl lite för långt. Men jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Att prata om det är nog en bra början. Jag har vissa tendenser att köra strutsmentaliteten; om man inte pratar om det så finns det inte riktigt ... men jag jobbar på det.
Jag tror absolut att man måste vara lycklig för att kroppen ska må bra, men det kan ju vara lättare sagt än gjort ...

Pappa 40+?

I DN i dag finns det en artikel om en studie som visar att män som får barn efter 40 löper större risk att få barn med autism. Det har visst också funnits andra studier som visar att även risken för schizofreni ökar ju äldre pappan är. Kanske sådana här studier kan göra synen på äldre föräldrar lite mer jämställd. Om kvinnor får barn när de är lite äldre blir det ett himla liv (visst, ofta så handlar det om fall där kvinnan fått hormonbehandling, men ändå), medan det verkar vara helt accepterat att män får barn när de är sextio eller till och med ännu äldre.
En annan sak jag undrar är om vår syn på äldre föräldrar påverkas av de roller som vi tillskriver mödrar respektive fäder. Är det så att vi blir mer upprörda över att en mamma kanske inte lever tills barnet är vuxet eftersom en mor är en mer "naturlig" och "viktig" person i ett barns liv? Tycker vi på sätt och vis att barn faktiskt kan klara sig utan en far men inte utan en mor?

Sandpapper ...

I dag vaknade jag halv tre på eftermiddagen med en tunga som sandpapper och en mage som skrek: "Kolhydrater! Fett! Nu!" Då vet man att man har haft lite för roligt kvällen innan. Men jag hade med all säkerhet mått värre om det inte hade varit för den paella som Ola och Hannah trollade fram klockan fyra på morgonen. Tack för den! Och tänk bara om jag hade valt att dricka vatten i stället för rödvin till den ...

Kvinnors säkerhetssituation

Min vän Pernilla har på uppdrag av Palmecentret skrivit en rapport om genusperspektivet vad det gäller människors personliga säkerhet. Gå in och läs den på länken "Pernillas rapport".