Frisk som en nötkärna

Jag är lite av en hypokondriker. Inte så där så att jag jämt tror att jag är dödssjuk, men ändå. Kanske är det bara en sund rädsla för döden som tar sig olika uttryck hos olika människor ... Eller kanske är det helt enkelt en osund rädsla för döden.
En del av förklaringen kan vara att min kropp är mycket känslig för hur jag mår psykiskt. Något jag med plågsam tydlighet fick klart för mig under några tuffa år efter det att jag precis flyttat hem till Sverige efter en tid utomlands. Jag drabbades av spänningshuvudvärk, och det hände att jag hade ont i huvudet mer eller mindre dygnet runt i flera veckor i sträck; en sådan där otäck huvudvärk som kändes som en stålhjälm runt huvudet och fick blodet att dunka så högt i öronen att det var svårt att sova. Efter ett antal besök hos läkare, där jag fick bekräftat att jag inte hade en hjärntumör (hjärntumörer ska förresten visst sällan göra ont, min läkare berättade att hjärnan inte är särskilt smärtkänslig. I stället kan man bli förvirrad och få dålig balans; information som resulterade i att jag helt plötsligt tyckte att jag snubblade extra mycket och hade svårt att hålla balansen i rulltrappor ...) så fick jag gå på sjukgymnastik och psykosomatisk gymnastik för att bli av med värken. Men vad jag kom att inse med tiden var att det inte var träning jag behövde (även om fysisk träning åtminstone i mitt fall får även själen att må bättre); jag behövde helt enkelt bli lyckligare. Vilket jag blev till sist. Och huvudvärken försvann nästan helt.
Men jag får hur som helst små hypokondrislängar då och då. Nu senast var det när jag skulle på hälsoundersökning via jobbet, något anställda på Det Bästa kallas till en gång vartannat år. Redan när jag fick kallelsen i juni började jag få hjärtklappning. Tänk om de skulle hitta nåt? Och när datumet för provtagningen närmade sig blev det värre. Helt plötsligt tryckte det liksom över bröstet. Kunde jag verkligen andas ordentligt? Jodå, jag kunde dra djupa andetag och det gick finemang att träna. Men ändå, det kanske var nåt fel i alla fall ... Och sedan när provtagningen var över så var det ju bara att invänta det uppföljande läkarbesöket ... Ännu en gång hjärtklappning och tryck över bröstet.
Och i morse träffade jag så till sist läkaren, och allt var bra. Trycket över bröstet lättar en aning och pulsen går ner.
Jag tror att det är bra att vara lite rädd för döden, och att vara glad att man lever, men när man börjar inbilla sig att man ska dö utan att egentligen ha nån anledning till det så går det väl lite för långt. Men jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Att prata om det är nog en bra början. Jag har vissa tendenser att köra strutsmentaliteten; om man inte pratar om det så finns det inte riktigt ... men jag jobbar på det.
Jag tror absolut att man måste vara lycklig för att kroppen ska må bra, men det kan ju vara lättare sagt än gjort ...