Vänner och kompisar

När jag tänker tillbaka på min barn- och ungdom så kan det ibland kännas som om den bestod av en enda lång rad vänner som hela tiden svek mig. Inte så att de var elaka mot mig eller nåt sånt, men mycket få av dem verkade tycka att lojalitet och att stå vid sitt ord var nåt särskilt viktigt. Under barndomen kanske det mest berodde på att ungar inte är så mycket att lita på i största allmänhet. T ex så vet jag inte hur många söndagsmorgnar jag förgäves stod och väntade på min kompis V eftersom hon försovit sig eller glömt bort att vi skulle sälja DN ihop. (För övrigt det i särklass kassaste och sämst betalda jobb jag haft – hur glada tror ni folk blev när man ringde på hemma hos dem klockan åtta en söndagmorgon och frågade om de vill köpa en tidning?) Eller när jag och E skulle sälja kokosbollar ihop och vi kom överens om att hon skulle få pengarna från den första omgången och jag från den andra ... och det bara blev en omgång. Eller alla gånger när folk ställt in, inte dykt upp, ändrat sig. Och själv stod jag alltid där, i vått och torrt, och väntade på dem som aldrig kom.
Och det här är tyvärr ingenting som upphört helt med åren. Nog skulle man väl kunna tro att man i vuxen ålder helt enkelt kan undvika alla de där som aldrig ringer eller alltid ändrar sig, men problemet är ju att det finns en del såna människor som man faktiskt vill ha som vänner.
När jag skulle flytta förra gången så hade jag en vän som sa att hon skulle komma och hjälpa mig att bära. Sedan var hennes telefon avstängd hela dagen och så ringde hon klockan tio på kvällen och sa att hon hade haft annat för sig. Helt seriöst, vad är det för jäkla stil? Och inte är det någon särskilt stor tröst att det var världens gulligaste, trevligaste och roligaste tjej som gjorde det. Och jag är ju vanligtvis så förbannat snäll och förlåter alla så länge de är snälla och trevliga och låter åtminstone en gnutta ångerfulla.
Men nu är jag förbannat trött på det. Jag skulle väl dela in min bekantskapskrets i två olika grupper – de som kompisar och som man gärna träffar men kanske inte direkt delar allt med, och så riktiga vänner. Och enligt mina kriterier så innebär riktig vänskap att man ibland faktiskt offrar saker för varandra. Om någon inte har tid att träffa mig över huvud taget på flera månader trots att jag upprepade gånger hör av mig så funkar det inte. Eller om vi har bestämt att vi ska träffas och något annat dyker upp – som då inte involverar ett trettioårskalas eller begravning eller dop eller något annat "stort" – så är det enligt mig inte okej att ställa in. Och nu talar jag inte om dem som gör det här en eller två gånger om året, utan sådana där personer som har det mer som regel än undantag att ställa in. När det verkar som om allt är viktigare än jag. Och sålunda blir gruppen med vänner allt mindre och gruppen med kompisar allt större. Och sedan är ju tyvärr steget från kompis till bekant inte alltid särskilt stort.
Låter jag bitter? Ja, det är jag nog en aning. Jag vägrar, i vilket förhållande det än gäller, att alltid vara den som ringer och tjatar om att träffas och sedan, när vi äntligen bestämt att vi ska träffas, sitter hemma en lördagskväll för att vännen blivit bjuden på middag, fått biljetter nånstans eller bara kommit på att hon/han vill ha en mysig hemmakväll. Varför ska jag behöva känna att jag tjatar?
Är det mig det är fel på? Kräver jag för mycket av människor? Låter jag som en riktig loser som ingen gillar eller vill umgås med? Men det som skiljer barnet Moa och den vuxna Moa åt är att den vuxna Moa faktiskt HAR riktiga vänner. Hon vet hur riktig vänskap kan vara. Hon VET att det inte är henne det är fel på.
Men visst är det klart att människor är olika. Vissa kanske bara är dåliga på att höra av sig (själv avskyr jag t ex att ringa folk, men jag messar eller mejlar gärna), och det kan jag köpa. Men då ska de i alla fall bli glada när man ringer, och inte alltid säga att "vi får höras nästa månad (dvs. DU får ringa nästa månad om du vill träffas) för just nu är det så himla mycket."
Till historien hör naturligtvis att jag själv är rätt lojal av mig. Ibland kan det ju hända att det dyker upp ett trevligare erbjudande just den kväll man lovat bort sig. Men life's a bitch, då tycker jag faktiskt att man får tacka nej till det roligare ... eller se till att fixa ihop de båda sakerna på nåt sätt.
Jag undrar hur mina vänner, kompisar och bekanta ser på det hela. De kanske har en helt annan bild av situationen. Eller?