Solanas, skumpa och Syster Yster

I går var jag och såg "Valerie Solanas ska bli president i Amerika" på Målarscenen på Dramaten.
För det första var det en väldigt bra pjäs. För det andra var det väldigt trevligt att för första gången på mycket länge se teater som jag tycker att den bör ses: på en liten scen. Detta gör upplevelsen så mycket större, skådespelarna kan använda sig av ansiktsuttryck och mindre gester när publiken sitter tillräckligt nära för att se dem. Inte för att det här var en pjäs med små gester, i stället var de ofta stora och yviga och fängslande. För det tredje var Ingela Olsson fullständigt lysande i rollen som Solanas. Det blev nästan lite orättvist eftersom hennes lyskraft fick nästan alla hennes motspelare att hamna i skymundan.
Som sagt, en mycket sevärd pjäs.
Efteråt drack jag och Pernilla champagne på East för att fira min nya tjänst. Sveriges radio P3 gjorde reklam och delade ut mobilsmycken (finns det verkligen nån som är tillräckligt gammal för att vara på East som har såna?) samt små strumpor att stoppa mobilen i (så att den inte blir kall om fossingarna?) Pernilla måste fortfarande ha varit svag av sviterna efter bokmässan, för redan innan det första glaset var urdrucket började hon leka att hennes mobilstrumpa var Syster Yster, och det fortsatte hon med tills vi gick hem ... Dessutom har hon mage att skylla allt på mig. Hennes allmänna uppfattning är visst att det alltid är jag som drar ner henne i fördärvet. Vilket kanske inte är helt uppåt väggarna galet ... men ändå.