Timpenning

I går var jag och klippte mig. Salongen jag går på – Snag it som den så tjusigt heter – är inte direkt stans dyraste, och för 240 spänn förväntar jag mig inte mycket mer än en snabb klippning på kanske en kvart. Men ack nej. På Snag it tvättar de håret i säkert tio minuter, med huvudmassage och allt, och efter klippningen fönar de och fixar och donar – även om man som jag sagt att det inte alls behövs eftersom jag i alla fall ska sätta på mig cykelhjälmen efteråt, och då sabbas alla ev försök till frisyr.
Fyrtiofem minuter tog det allt som allt, vilket ju måste bli en jätterisig timpenning.
Och i morse var jag hos tandläkaren, vilket gick på tio minuter, och jag gick därifrån 843 kronor fattigare. Då är det i och för sig två personer som tar hand om en, tandsköterskan och tandläkaren, men ändå. Hur kan det vara så dyrt? Det innebär ju 5 058 kronor i timmen, 2 529 per person ...
Hur har folk råd att gå till tandläkaren? Hur kan det vara så många gånger dyrare att få tandvård än t ex massage eller naprapatibehandling? I rimlighetens namn borde det väl vara dyrare att gå och klippa sig än att undersöka sina tänder. Det ena är ju jätteviktigt och det andra endast fåfänga.
Ja till subventioner inom tandvården!

Blanche och jag

I går var jag och såg "Linje Lusta" på stadsteatern, och hela pjäsen igenom satt jag och väntade på "Jag har alltid förlitat mig på främlingars välvilja", men helt plötsligt var pjäsen slut, och jag insåg att jag måste ha missat det! Hur gick det till?
Bra pjäs, och som alltid blir jag lite förvånad över att Helena Bergström är så bra på teatern. I Nutleys filmer känns det ju som om hon spelar samma roll om och om igen, som om hon bara hade ett enda uttryck.
Dessutom sprätte Stanleys bowlingskjorteknapp på mig, och när jag senare på kvällen tog ett glas vin med Kristofer på BB trillade den ur min kapuschong. Tänkte att jag kanske ska lägga ut den på eBay.

Mosig

Sitter här och känner mig mosig värre efter 50 minuters massage. Att ha en massör som kommer till jobbet en gång var tredje vecka och knådar mig till jag är alldeles mör är verkligen helt fantastiskt. Vi betalar visserligen halva arvodet själva, men det är väl värt 300 spänn! Mer massage åt folket!

En ode till Friskis och svettis

Friskis och svettis är något som vi brukade skratta gott åt när vi var yngre. Plocka äpplen, och allt det där. När vi satt i Stadsparken i Örebro och ägnade oss åt det enda festande som fanns att tillgå för en pank 17–18-åring på den tiden – att dricka pissljummen folköl – så blev vi då och då bortkörda av en hord käcka medelålders (det vill säga medelålders med våra tonårsögon sett – de flesta var förmodligen i min nuvarande ålder, och gud nåde den som skulle drista sig till att kalla mig för medelålders) kvinnor i svettband och cykelbyxor som skulle ha utomhusgympa med Friskis. Det var ju liksom höjden av töntighet. Den som ville träna något som inte var en sport valde i stället det i (i efterhand kanske inte särskilt) mer coola Kent's jump-in. Där hette det inte gympa utan "aerobics" eller "low-impact", och man utförde sina steg framför en stor spegelvägg.
Åren efter gymnasiet, när jag bodde utomlands, hade jag egentligen inte något behov av att träna. Man gick mycket eller spelade fotboll i parken nån gång, och jag tror att jag över huvud taget var ganska aktiv under de åren. Men när jag flyttade till Stockholm 1999 så blev det liksom stopp. Jag pluggade, åkte buss till universitetet och rörde mig inte särskilt mycket. Vilket säkert var en bidragande orsak till att jag inte mådde så bra.
Så jag bet i det sura äpplet och gick till Friskis och svettis. Men vid 25 års ålder kändes det plötsligt inte alls så farligt att vara där. Det var okej att vara ocool. Och nu är jag helt beroende av det för att må bra.
Ibland är det okej att träna, ibland får det mig att bli helt lyrisk eftersom jag bara mår så bra efteråt att jag skulle kunna spricka. Ibland - som i morse - känns det så tungt så tungt att gå upp på morgonen, och trots den ovanligt käcka musiken så kändes det som om jag hade vikter om ben och armar. Det var kämpigt och jobbigt, kroppen ville inte riktigt lyda, och jag sneglade på klockan hela tiden. Men tillfredsställelsen efteråt kommer man inte ifrån. Att någon som är så fruktansvärt morgontrött som jag över huvud taget går och tränar på morgonen är en bedrift i sig.
Ibland är det som vanligt, ibland är det tungt, ibland blir jag euforisk, ibland förvirrad (har ni som går på Friskis nånsin försökt er på step?) och ibland har jag träningsvärk i flera dagar (core - puh).
Det kanske är lite löjligt att skriva ett så långt inlägg om träning, men jag är övertygad om att jag och min kropp (som sitter framför en dator hela dagarna) aldrig skulle ha mått så bra om det inte vore för den. Det är dagsens sanning.

Nu ska jag gå och lägga mig och njuta av att i morgon är en träningsfri dag.

She rode along through Bergslagen, with the warm wind in her hair

Jag har ju alltid hävdat att jag inte är så förtjust i bilar, vilket förmodligen är orsaken till att jag inte tog körkort förrän vid trettioett års ålder. Jag tycker inte att det är moraliskt försvarbart när folk som bor i innerstan eller närförort i Stockholm kör till arbetet i stan, och jag har aldrig fattat varför någon skulle föredra att åka bil mellan Stockholm och Örebro i stället för att i lugn och ro sitta på tåget och läsa en bok.
Jag tycker egentligen också att det är vansinne att ha två bilar, särskilt när en utav dem är en tvåsitsig sportbil som man knappt får plats med sin lilla ryggsäck i.
Men ... det är väldigt trevligt att åka i pappas lilla sportbil. Särskilt som den har sufflett. Och när pappa nu har köpt en till hund så är det lite svårt för honom att använda sportbilen, vilket innebär att jag har fått låna den när jag ska upp till stugan. Så jag glider fram längs vägarna, med håret fladdrande i vinden ...
Så jag har börjat inse att det kan vara roligt att åka bil, men jag tycker fortfarande att fortkörning och sådant trams är förkastligt och osexigast i hela världen. Bara så att ni vet.

För övrigt har jag varit väldigt duktig i dag. Pappa var här och tog ner några björkar, och i fyra timmar körde jag sedan upp vedklabbarna från skogen till vedbon, och där klöv jag dem. Jag är en sådan där som har lite svårt att lämna saker oavslutade, varför jag prompt skulle göra allt på en gång ... Dessutom är det väldigt skoj att hugga ved. Resultatet blev att jag än en gång har blåsor i händerna och ont i ryggen. Men nu kommer jag inte hit på tre veckor (jag ska på bröllop nästa helg, och helgen därpå hälsar jag på Gustav i Schweiz och Joel i Konstanz) och då var det skönt att få det gjort. Dessutom klippte jag gräset med min urusla gräsklippare som måste bytas ut snarast möjligt. Men det känns trist att veta att gräset kommer att vara vildvuxet och grönsakslanden fulla med ogräs när jag kommer tillbaka ... Hoppas bara att det kommer lite regn.

Men Bäckhem är en lisa för själen efter en fredagskväll som blev alldeles för sen. Jag hade några vänner på middag, och vi hade väldans trevligt, men sen ringde min granne på, och han är lite speciell och det kändes som om kvällen aldrig höll på att ta slut ... Men Pernilla började dansa redan vid tiotiden, så det var ju trevligt.

Nu håller elden på att falna, och likaså mina sista krafter. Tåget hem till Eken går från Örebro åtta i morgon bitti, så jag måste åka härifrån senast kvart i sju.
Sov gott.

Lite skoj

Jag skulle aldrig gå så långt som att säga att alla amerikaner är korkade. Men nog får man en del fördomar bekräftade när man ser det här klippet.

Glöm aldrig peppar, peppar

Jag vill inte påstå att jag har skrutit med att jag klarar av att gå i mina nya skor med stilettklackar, men jag har åtminstone varit väldigt stolt över detta faktum. Enligt min mening har jag trippat fram i dem som vore de en förlängning av benen. Men uppenbarligen glömde jag att ta i trä när jag sa det där, för i morse fick jag äta upp alla stolta ord.
Vi ska ha sommarmiddag på restaurang Kungsholmen i dag med jobbet, och då tänkte jag att jag skulle vara lite fin och satte på mig mina bruna tiocentimetersklackar. Och cyklade i väg. Glatt. Och ganska fort. Det gick faktiskt ovanligt bra att cykla; jag flög som en vind över Västerbron i det strålande solskenet, och när man kommer ner till Högalidsgatan gjorde jag som vanligt den aningen märkliga u-sväng som man som cyklist är tvungen att göra om man vill ta sig över Långholmsgatan utan att behöva åka bland bilarna, runt hela kvarteret, i Stockholms mest olycksdrabbade korsning – den vid Hornstull. Och när jag hade stannat vid trottoarkanten bakom en bil som också väntade på rött satte jag ner foten utan att tänka på att stödytan inte var så stor som den brukar vara. Foten vek sig, cykeln vek sig, och jag liksom välte ner på gatan med kjolen över huvudet ...
I sådana siuationer är ett litet skrubbsår på knäet eller en klämd tå inte av särskilt stor betydelse. Det som blir mest sårat är onekligen ens stolthet. Och inte blir det bättre av att det mer eller mindre är självförvållat att man trillar; det var ju faktiskt mitt eget fel att jag var så dum att jag beslutade mig för att cykla i ett par skor som man helst bara bör stå still och se vacker ut i.
Men jag gjorde i alla fall mitt bästa för att samla ihop de kvarvarande spillrorna av min värdighet, drog ner kjolen på sin rätta plats igen, reste mig, log lite självironiskt/ursäktande mot de bekymrade människor som samlats runt mig i tron att jag gjort mig illa, och gick därifrån.
Visst, vill man vara fin får man lida pin, men finet och pinet måste ju ändå stå i någon sorts rimlig proportion till varandra ...

Nästa gång blir det färjan

För att vara nån som inte är särskilt förtjust i att flyga så är jag ute och flyger ganska mycket. I går var jag i Helsingfors över dan. Stressigt, för att inte tala om rätt ordentligt katastrofalt för miljön ... Nästa gång blir det Finlandsfärja. Flyget gick kvart i sju, sedan taxi till vårt finska huvudkontor, en radda korta och intensiva möten, taxi till flygplatsen och så flög jag hem igen. Och allt etta för att det inte gick att få tag på ett endaste litet hotellrum i hela Helsingfors.
På Arlanda express har de ju av nån anledning valt att anlita kändisar som berättar hur bra tåget är, var turistinformationen ligger och som hälsar en välkommen till Stockholm. Men hur sjutton har de gjort urvalet? Har de bara fått nöja sig med de kändisar aom var villiga att ställa upp? Eller känner de att Jojje Wadenius och Marie Richardson är de häftigaste och bästa representanterna för Stockholm och Sverige ...? Å andra sidan så gillar jag alltid Arlanda express eftersom det innebär att jag överlevt flighten.
Men nu är det slutfluget på ett tag. Nu vill jag bara vara hemma i Sverige och njuta av sommaren - allra helst i Bäckhem.

Om jag inte åker och hälsar på Joel i Konstanz förstås ... Men det blir i så fall sista utlandsturen på mycket mycket länge.

En orsak till att älska Stora Essingen ...

...är att man kan glömma cykeln olåst utanför huset i två nätter utan att den blir stulen.

Rosig och öm

Jag har badat för första gången i år! Eller i alla fall doppat mig. Det var svinkallt.
Ryggen värken, armarna värker, jag har blåsor i händerna, och det ser ut som om någon gett mig en omgång med den niosvansade katten, men jag känner mig ändå förunderligt nöjd. De senaste två dagarna har jag skurit bort en massa alsly, grävt upp landen, planterat grönsaker och potatis, klippt gräset, krattat, liat/klippt ner ett helt gäng hallonbuskar samt vårstädat huset. Och när jag var klar med det sista i eftermiddags satte jag mig i bilen jag lånat av pappa och åkte till en vacker liten strand och nedsänkte min trötta och värkande kropp i det iskalla vattnet i solnedgången. Sedan åkte jag huttrande hem igen, tände en brasa och drack varm soppa.
Allt denna tid utomhus har också lyckats åstadkomma vad tio dagars strålande sol och trettiofemgradig värme i Peking inte kunde klara av, nämligen ge mig lite färg.

Lugnet efter festen

Jag är i Bäckhem för första gången sedan 4/3 (vilket jag precis kollat upp i min lilla Bäckhemsbok där jag dokumenterar vad jag gör i trädgården, hur vädret är, hur många möss jag haft ihjäl eller vilka spännande djur jag sett gnafsa på mina vinbärsbuskar). Då var det massor med snö och jag åkte skidor, och nu är den underbara, gröna, skira våren här. Allt är ju senare här än i Stockholm, så syrenerna har inte ens en tillstymmelse till knoppar, vitsipporna blommar och landet ropar: "Gräv upp mig! Plantera saker i mig! Skita ner naglarna ihop med mig!" Ett stort lugn kommer över mig när jag tänker på att jag får vara här i två hela, ostörda dagar och pilla och dona utan att träffa en levande själ.
De senaste dagarna har varit hektiska (egentligen kan väl detsamma sägas om de senste månaderna) då min far med glans disputerade i går eftermiddag, med disputationsfest på kvällen. Jag var toastmaster och hade ansvar för bordsplaceringen och dessutom skulle jag hålla tal ihop med mina syskon, och jag som inte tycker om att tala inför folk ... Men allt gick finfint, även om jag hade ett himla sjå med att få in alla på talarlistan. Jag vet inte riktigt hur man gör ... Middagen var ju bara tre rätter lång, och med arton tal innebar det sex tal per rätt ... Men, men, alla fick tala, och om folk inte hann prata så mycket med sina bordsgrannar så kunde de ju alltid mingla och prata med varandra till kaffet och avecen.
Efter gårdagen är dock tystnaden, och ensamheten, här rätt skön. Man förstår inte riktigt hur mycket det tar på krafterna att vara så där trevlig förrän det är över. Och nu har jag en dubbeldoktor (md och phd)till pappa! Det är inte illa. Dessutom två föräldrar som båda är doktorer ... vilket skulle kunna betyda att jag kände lite press på mig... men mamma var ju femtio när hon disputerade, och pappa sextioett, så jag har några år på mig!
Nu lyssnar jag på Sofia Karlsson, tar ett glas rödvin och äter wasabinötter framför ett sprakande brasa. Och ögonlocken börjar bli tunga så snart kryper jag nog till kojs. Och hoppas att det inte regnar i morgon ...

Heja Tove!

The Ark förlorade så att det visslade om det, Tre Kronor var chanslöst mot Kanada, men lördagen bjöd på åtminstone en stor seger. Min lillasyster sprang Göteborsvarvet (2,2 mil)på två timmar jämnt och det är i alla fall jag omåttligt imponerad av.

Även om jag naturligtvis tycker att det är rent vansinne att springa så fruktansvärt långt ...

Heja Tove!

Blåst

Jag brukar se på morgonnyheterna på svt, och så här på våren så brukar jag lyssna lite extra uppmärksamt under väderleksrapporten eftersom man aldrig riktigt vet vad man ska ha på sig så här års. Behöver jag ta med mig en regnjacka? Soltopp? Vantar? Och varenda dag sedan jag kom hem från Peking så har den lilla skämtsamma ordväxlingen mellan nyhetsuppläsaren och metrologen låtit ungefär så här: "Jaha du, Sara, hur blir det med grillningen, då? Får vi någon sol eller ska det här tråkiga grårusket fortsätta?" "Nej du, Karin, det är nog bäst att packa ner paraplyet i väskan, för solen lär vi få vänta på."
Men det är – och har varit – kalasväder! Förutom en liten regnskur igår mitt på dagen och en lite grådassig morgon häromdagen så har det ju varit alldeles underbart vårväder. Soligt och klart och en behaglig vårtemperatur. Men lik förbannat tar jag med mig sjal och kappa och vantar (men inga strumpbyxor, man har ju vissa principer: inga vita skor efter labour day och inga strumpbyxor efter första maj) varenda dag, i tron att meterologerna har rätt ...

Och nu ligger det några bilder från min Kinaresa på Days of a Fiery Redhead!

Cecilia fick lämna plats åt Che

Mitt nyvunna intresse för Kina och kinesiska till trots fick "Tecknens rike" finna sig i att tillfälligt läggas åt sidan eftersom jag fick Che Guevaras dagbok från tiden i Bolivia av Pernilla, nyss hemkommen från Kuba. Jag låg och läste i den igår och fann till min stora förvåning att jag förstod nästan allt. Nu måste jag vid tillfälle se till att se om "Dagbok från en motorcykel" och "Sacrificio".

Pekingabstinens

Inte blev det nåt mer bloggande om Peking i går inte. I stället satt jag hemma i min gråa tråkiga lägenhet i snälla lagoma tråkiga Stockholm och tyckte synd om mig själv och hade Pekingabstinens. Jag tog ett varmt bad, lyssnade på Leonard Cohen och läste Cecilia Lindqvists "Tecknens rike".
När jag berättade för min syster att jag hade blivit alldeles vansinnigt förälskad i Peking så sa hon lite förvånat: Jaha, vad var det som var så speciellt med Kina, då? Du som har varit på så många olika ställen.
Ja, vad var det som var så speciellt med Kina? Jag vet inte riktigt. Men ibland blir man ju förälskad utan att riktigt veta varför. Men visst finns det en massa skäl att älska Peking.
För ett tag sedan skrev jag ju om att man i Sverige knappt kan le åt folk utan att de tror att man är konstig eller försöker ragga upp dem. I Kina kan man le hur mycket som helst, och oftast får man ett brett och innerligt leende till svar. Jag tror inte att jag nånsin tidigare varit i ett land med trevligare människor.
Den stora utmaningen var förstås språket; det är mycket svårt att tala med människor utan att tala kinesiska (och det är så svårt, så svårt, så svårt ... jag satt en hel kväll och försökte lära mig att uttala det kinesiska ordet för "fyra" ... utan att riktigt lyckas), men jag hade ju den oerhörda fördelen att ha en guide som hjälpte mig att kommunicera. Denna guide, Benjamin, är en annan orsak till att min vistelse i Peking blev så lyckad. Han tog med mig överallt, presenterade mig för sina kinesiska vänner, letade med ljus och lykta för att hitta den bästa hundrestaurangen och den bästa pekingankan, sprang ner och köpte isjasminte till mig på morgonen, lärde mig att spela Gin Rummy och tärning, satt i timtal occh diskuterade ord och semikolon och grammatik med mig, hämtade och lämnade mig på flygplatsen ... Vi kände ju inte varandra så där vansinnigt väl sedan tidigare – ett dygns umgänge i Hong Kong för ett år sedan utgjorde grunden för denna resa – så det hade väl kunnat gå hur som helst. Men det gick bättre än jag nånsin hade kunnat föreställa mig.

Vad kan jag annars skriva om denna resa? Kina – muren, den förbjudna staden, Mao, mat, mat, mat, varmt, varmt, varmt. Underbart och spännande och nervpirrande var det hur som helst. Och tillbaka ska jag.

Jag ska snart lägga ut lite Kinabilder på Days of a Fiery Redhead – så håll ögonen öppna!

Hemma

Åter hemma i Sverige. Det var en förbskad tur att solen sken i morse, annars tror jag aldrig att jag hade kommit upp ur sängen. Nu sitter jag på jobbet och sörjer min för tillfället olyckliga kärlek till Kina. Jag vill åka tillbaka omedelbart bums! Framöver tänker jag tvinga alla mina vänner att spela tärning och dricka risvin med mig. Och alla måste kalla mig Moa-Li eller Jasmin. Och le stort mest hela tiden.
Återkommer med en längre Beijingrapport i kväll.

Moa-Li

Efter en vecka i Peking sa har jag i dag varit ute ensam for forsta gangen, och jag har definitivt blivit bortskamd med att ha en kinesisktalande guide ... Det ar inte sarskilt latt att klara sig har utan att tala kinesiska, och man kanner sig sa handikappad nar man inte ens kan tillrackligt mycket av spraket for att forsoka saga nat.
Alla i Kina (nja, inte de som jobbar i affarer etc) har semester en vecka nu pga av forsta maj sa det ar fruktansvart mycket folk overallt. Den forbjudna staden har over 100 000 besokare (typ hela Orebro) om dan for tillfallet, och det ar nastan bara kineser. Men samtidigt som det ar lite jobbigt med alla dessa manniskor overallt sa ar det samtidigt roligt, sarskilt eftersom det innebar att Bens (min guides) kinesiska vanner ar lediga och har gott om tid att umgas med oss. Jag kampar for att lara mig ett par ord pa mandarin, men det ar sa svart sa svart ... Det ar till och med svart att lara sig folks namn ... Som tur var ar de medvetna om det har, och manga har aven engelska namn nar de umgas med utlanningar. Och naturligtvis har jag fatt ett kinesiskt namn: Jasmin (som later ungefar som Moa-Li pa kinesiska).
Ikvall ska vi ata hund! Spannande, va?

Kina!

Jag alskar Kina! Beijing ar underbart! Jag har aldrig varit i ett land med trevligare manniskor, eller med fler leenden. Nu ar jag fast besluten om att lara mig kinesiska. Kanske flyttar jag rentav hit ...