En ode till Friskis och svettis

Friskis och svettis är något som vi brukade skratta gott åt när vi var yngre. Plocka äpplen, och allt det där. När vi satt i Stadsparken i Örebro och ägnade oss åt det enda festande som fanns att tillgå för en pank 17–18-åring på den tiden – att dricka pissljummen folköl – så blev vi då och då bortkörda av en hord käcka medelålders (det vill säga medelålders med våra tonårsögon sett – de flesta var förmodligen i min nuvarande ålder, och gud nåde den som skulle drista sig till att kalla mig för medelålders) kvinnor i svettband och cykelbyxor som skulle ha utomhusgympa med Friskis. Det var ju liksom höjden av töntighet. Den som ville träna något som inte var en sport valde i stället det i (i efterhand kanske inte särskilt) mer coola Kent's jump-in. Där hette det inte gympa utan "aerobics" eller "low-impact", och man utförde sina steg framför en stor spegelvägg.
Åren efter gymnasiet, när jag bodde utomlands, hade jag egentligen inte något behov av att träna. Man gick mycket eller spelade fotboll i parken nån gång, och jag tror att jag över huvud taget var ganska aktiv under de åren. Men när jag flyttade till Stockholm 1999 så blev det liksom stopp. Jag pluggade, åkte buss till universitetet och rörde mig inte särskilt mycket. Vilket säkert var en bidragande orsak till att jag inte mådde så bra.
Så jag bet i det sura äpplet och gick till Friskis och svettis. Men vid 25 års ålder kändes det plötsligt inte alls så farligt att vara där. Det var okej att vara ocool. Och nu är jag helt beroende av det för att må bra.
Ibland är det okej att träna, ibland får det mig att bli helt lyrisk eftersom jag bara mår så bra efteråt att jag skulle kunna spricka. Ibland - som i morse - känns det så tungt så tungt att gå upp på morgonen, och trots den ovanligt käcka musiken så kändes det som om jag hade vikter om ben och armar. Det var kämpigt och jobbigt, kroppen ville inte riktigt lyda, och jag sneglade på klockan hela tiden. Men tillfredsställelsen efteråt kommer man inte ifrån. Att någon som är så fruktansvärt morgontrött som jag över huvud taget går och tränar på morgonen är en bedrift i sig.
Ibland är det som vanligt, ibland är det tungt, ibland blir jag euforisk, ibland förvirrad (har ni som går på Friskis nånsin försökt er på step?) och ibland har jag träningsvärk i flera dagar (core - puh).
Det kanske är lite löjligt att skriva ett så långt inlägg om träning, men jag är övertygad om att jag och min kropp (som sitter framför en dator hela dagarna) aldrig skulle ha mått så bra om det inte vore för den. Det är dagsens sanning.

Nu ska jag gå och lägga mig och njuta av att i morgon är en träningsfri dag.