Pekingabstinens

Inte blev det nåt mer bloggande om Peking i går inte. I stället satt jag hemma i min gråa tråkiga lägenhet i snälla lagoma tråkiga Stockholm och tyckte synd om mig själv och hade Pekingabstinens. Jag tog ett varmt bad, lyssnade på Leonard Cohen och läste Cecilia Lindqvists "Tecknens rike".
När jag berättade för min syster att jag hade blivit alldeles vansinnigt förälskad i Peking så sa hon lite förvånat: Jaha, vad var det som var så speciellt med Kina, då? Du som har varit på så många olika ställen.
Ja, vad var det som var så speciellt med Kina? Jag vet inte riktigt. Men ibland blir man ju förälskad utan att riktigt veta varför. Men visst finns det en massa skäl att älska Peking.
För ett tag sedan skrev jag ju om att man i Sverige knappt kan le åt folk utan att de tror att man är konstig eller försöker ragga upp dem. I Kina kan man le hur mycket som helst, och oftast får man ett brett och innerligt leende till svar. Jag tror inte att jag nånsin tidigare varit i ett land med trevligare människor.
Den stora utmaningen var förstås språket; det är mycket svårt att tala med människor utan att tala kinesiska (och det är så svårt, så svårt, så svårt ... jag satt en hel kväll och försökte lära mig att uttala det kinesiska ordet för "fyra" ... utan att riktigt lyckas), men jag hade ju den oerhörda fördelen att ha en guide som hjälpte mig att kommunicera. Denna guide, Benjamin, är en annan orsak till att min vistelse i Peking blev så lyckad. Han tog med mig överallt, presenterade mig för sina kinesiska vänner, letade med ljus och lykta för att hitta den bästa hundrestaurangen och den bästa pekingankan, sprang ner och köpte isjasminte till mig på morgonen, lärde mig att spela Gin Rummy och tärning, satt i timtal occh diskuterade ord och semikolon och grammatik med mig, hämtade och lämnade mig på flygplatsen ... Vi kände ju inte varandra så där vansinnigt väl sedan tidigare – ett dygns umgänge i Hong Kong för ett år sedan utgjorde grunden för denna resa – så det hade väl kunnat gå hur som helst. Men det gick bättre än jag nånsin hade kunnat föreställa mig.

Vad kan jag annars skriva om denna resa? Kina – muren, den förbjudna staden, Mao, mat, mat, mat, varmt, varmt, varmt. Underbart och spännande och nervpirrande var det hur som helst. Och tillbaka ska jag.

Jag ska snart lägga ut lite Kinabilder på Days of a Fiery Redhead – så håll ögonen öppna!