Då i vårt mörka hus ...

I går kväll pysslade jag och Marie (å, vi hade stora planer, men i slutändan vete sjutton om det blev så himla mycket mer än apelsiner med nejlikor i ...) och i morse trotsade vi mörkret och kylan och den allmänna morgontröttheten och gick på luciatåg i Essinge kyrka. Jag har ju alltid varit förbaskat gråtmild av mig, och när lucian kom in och var en knubbig tjej med mörkt hår (och elljuskrona i stället för levande ljus på huvudet - vilket verkar vettigt när det handlar om tolvåringar) och världens största leende, så svämmade ögonen över. Då glömde jag den irriterande treåringen som sparkade mig i ryggen och pratade alldeles för högt - på franska dessutom - och det var bara lycka.

Mammas hemlige man

I går satt jag med teven på mute när jag jobbade, och då och då kastade jag ett getöga på festligheterna i stadshuset. Det åts och kommenterades och diskuterades och minglades och dansades. Och såg faktiskt ganska trevligt ut. Själv åt jag julskinka och senap i stället för tomataladåb ochh tuppkorv, men det var inte heller fy skam.
Första gången jag tittade på nobelfesten på teve var 1991, och orsaken var att mamma var programledare för det i SVT. Visst var det lite spännande att se mamma i svart sammetsklänning intervjua folk i ett ganska så glammigt sammanhang, och visst var jag glad över att hon lyckades fixa William Goldings autograf åt mig (eftersom det var nittioårsjubileum var en hel drös gamla nobelpristagare inbjudna), men i mina och mina syskons ögon var det en helt annan sak, några år tidigare, som var den sanna höjdpunkten i mammas tevekarriär.
Inför ett teveprogram som hette "Gud i veckan" blev mamma nämligen intervjuad i Hänt i veckan. Det var en bild, och en liten faktaruta där våra namn stod med (Moa, 13 år), men det bästa av allt var att det i artikeln fanns en äkta klassisk Hänt i veckan-fråga med: "Varför är din man så hemlig?" I våra öron lät det så vansinnigt spännande, nästan som om det hade smugit omkring paparazzi i trädgården i åratal för att få en bild på mammas hemlige man, och som ni förstår slår en sådan sak nobelfesten med hästlängder!

Sagan om den lilla gumman som tyckte om att vara köpgalen

När jag såg Svenskt näringslivs nya reklamkampanj visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Men det är nog trots allt mer tragik än komik. Särskilt passande är det en dag som denna, när Nobels fredspris delas ut till människor som säger att det är just våra vanor vi måste ändra på om det ska finnas något som helst hopp för vår planet.

I dag ...

... har jag inhandlat en stycke (ekologisk) julskinka och en stor burk engelsk senap. Hummern och tomataladåben på nobelmiddagen kan slänga sig i väggen!
Märkligt nog hittade jag ekologisk skinka på Vivo i Hornstull, vilket annars är Stockholms i särklass sämsta butik vad gäller krav- och rättvisemärkta varor. Bland frukt och grönt kan man hitta en liten kravmärkt citron eller några bruna ekobananer om man har tur, och ekologiskt kaffe och mjök har de, men sedan är det stopp. Inget ekologiskt te, eller ost eller grönsaker. Jag brukar försöka fråga personalen om det när jag är där (för en gång hörde jag en solskenshistoria om konsumentmakt och om en affär som slutade att sälja läsk i plastflaskor - det var på den tiden när plstflaskor inte gick att panta - för att tillräckligt många människor såg till att alltid fråga om glasflaskor när de var där), men eftersom jag alltid frågar samma personer så himlar de nu bra med ögonen när jag kommer och tittar på varandra med "ånej, inte hon igen" i blicken. Nåväl, det kan bli min grej. Ekotjattjejen.

Och allt detta är egentligen bara för att jag känner att jag måste döva mitt dåliga samvete för att jag flyger så mycket ...

Fallet Jamie Bulger

I dag fick jag (på Facebook) en uppmaning om att protestera mot att de två då tioåriga pojkar som 1993 i England misshandlade treåringen Jamie Bulger har fått nya identiteter och kommer att flytta till Australien på obestämd framtid. Man uppmanas skriva på en protestlista som sedan ska skickas till Lady Justice Butler-Sloss.
Naturligtvis var det som hände Jamie Bulger en tragedi. Naturligtvis är det hemskt att tänka att två barn kan vara så grymma mot en liten pojke. Men det är också hemskt att människor tycker att någon ska straffas hela livet för något de gjorde när de var tio år. Varför skulle någon vara angelägen om att dessa dåvarande pojkar, nuvarande män, inte ska få en chans att börja om på nytt, i ett land där ingen vet vilka de är?

Ologisk Leffe

När jag sömndrucken låg i sänge i morse och lyssande på radion så hörde jag Leif Silbersky uttala sig om de nya vändningarna i den så kallade bordellhärvan. Man är ju van att höra honom tala i egenskap av någons försvarsadvokat, vilket innebär att man liksom inte tycker att det är särskilt märkligt om hans uttalanden är helt onyanserade. (Det är väl en försvarsadvokats uppgift att vara onyanserad och helt förbehållningslöst förvara sin klient.) Jag tror att det var därför det tog ett tag innan jag reagerade på hans onyanserade uttalanden nu i morse. Hans resonemang gick till viss del ut på att det omöjligt kunde vara sant att dessa toppolitiker hade gått till prostituerade eftersom de rimligtvis borde ha insett att risken för upptäckt var ganska stor. Vilket är ett resonemang som haltar avsevärt. Innebär det att han också hävdar att Nixon rimligtvis borde vara oskyldig till Watergateskandalen? Eller att Profumoaffären bara var ett påhitt? Eller att Björn Rosengren aldrig var på porrklubb med kortet till representationskontot i högsta beredskap? Eller att Bill Clinton talade sanning när han sa "I did not have sex with that woman"?
Om det är något historien lärt oss så är det väl att människor trots en överhängande risk för upptäckt gång på gång gör korkade, omoraliska och olagliga saker.

Bugger! Oopsie daisies ...

I går kväll satt jag och såg den sista kvarten av "Fyra bröllop och en begravning", och där finns en scen som en gång i tiden faktiskt var orsaken till att jag gjorde bort mig lite inför en god väns föräldrar.

Året var 1997, och jag var uppe i Mooloolaba på Sunshine Coast i Australien för att fira julen i mina vänner Heidis och Danielles föräldrahem. Heidi hade varnat mig för att speciellt hennes mamma var ganska religiös och traditionell och inte tyckte om svordomar. Och eftersom jag, särskilt på engelska, svär som en borstbindare, så var jag lite nervös. Så jag övade lite på alternativa svordomar – typ de engelska motsvarigheterna till "skorstenar också" eller "attans". Och väl där så gödslade jag vilt med "jiminy crickets", "darn", "oopsie daisies" och – vad jag trodde var ett mycket harmlöst kraftutryck eftersom jag sett Hugh Grant säga det upprepade gånger i kyrkan i "Fyra bröllop ..." – "bugger". Kanske förväxlade jag det med order "booger" som betyder snorkråka. Jag vet inte. Men när jag i Heidis och Danielles mammas närvaro ett antal gånger sagt "bugger" så frågade hon mig lite försynt varför jag hela tiden sa det där ordet. I samma ögonblick hon sa det spred sig insikten i mig att det kanske inte var ett vidare bra ord i alla fall. Jag frågade vad det betydde och då sa hon att det fick jag gå och slå upp själv. Och när jag gjorde det fick jag veta att det betydde "sodomi". Så jag hade mer eller mindre gått omkring och sagt "analsex" inför den person som jag absolut inte ville svära inför.
Då hade ju faktiskt till och med ett vanligt traditionellt "fuck" varit bättre.

Bara bröst!

Äntligen så har diskussionen kommit igång om det ojämställda i att män har rätt att gå och visa upp sina bröst hur mycket de vill medan en kvinna kan gripas för förargelseväckande beteende om hon gör samma sak.
Jag kommer så väl ihåg när jag någon gång i elva- tolvårsåldern insåg att det inte längre var okej för mig att bada topless eller att slänga av mig tröjan precis som killarna gjorde när vi spelade innebandy. Helt plötsligt fanns det en sak på min kropp som jag borde dölja enbart för att jag var, eller i alla fall var på väg att bli, kvinna - allt för anständighetens skull.

Om man nu, som JämO, tycker att det inte är diskriminering att kasta ut två kvinnor som badar topless på ett badhus eftersom det är ett allmänt känt faktum att kvinnokroppen är objektifierad på ett helt annat sätt än manskroppen, då kan vi väl lika väl tvinga kvinnor att ha på sig fotsida dräkter när de badar, eftersom ben och rumpa också är en del av den objektifierade kvinnokroppen. Och dessutom bör dräkten sitta löst, eftersom det knappast kan ses som anständigt med alla dessa runda former som är ack så mycket mer oanständiga än männens mer kantiga. ...

Änständighet är, och bör vara, vad vi bestämmer att den ska vara.Ändra lagen, gör den jämställd, låt kvinnor vissa brösten om de vill.Det kommer med all säkerhet att minska objektifieringen av kvinnokroppen snarare än att öka den. Ja till rätten att visa sina bröst - både för män och kvinnor.

Moa-Lisa ...

... är lite sur över att någon tagit ner lappen hon satt upp i trapphuset om hur man kan avbeställa sin telefonkatalog om man tycker att det bara är ett enormt slöseri med papper. Hon hade till och med gjort sådana där små remsor som man kunde riva av, med länken för att avbeställa.

Om Moa-Lisa talar om sig själv i tredje person så är det bara för att hon tillbringar alldeles för mycket tid på Facebook.