Det är roligt nästan jämt

Nu härjar det en galen pilkastande våldsman i Liljeholmen. Vilket naturligtvis inte är roligt. Bara lite. Tänk att få skriva en rubrik som "Pilkastande våldsman i Liljeholmen" ... Det är inte specificerat vilken sorts pilar det var, men då han inte hade dem i ett koger utan i en ryggsäck så kan man nog gissa att det var dartvarianten. Och han drog hela tiden fram nya pilar ur ryggsäcken och kastade på förskräckta tunnelbaneresenärer.
När polisen kom på plats hade pilmannen försvunnit, men de har läget under kontroll. "Om beteendet fortsätter lär vi få mer anmälningar", säger de.

Måste bara säga ...

... att bilden till artikeln "Barnen i Tumba twistar sig i högform" av Magnus Hallgren är ett av de bästa pressfotografier jag har sett på mycket länge.

Jaså, har du Windows Vista?

Ja, nu har jag köpt en ny dator. Den är inte särskilt fräck (den har inte ens Windows Vista Home Premium utan endast och enbart Windows Vista Home Basic), men den är ny och fin och den är min.
Och så kommer man hem och sätter ihop den, sätter på den, väntar på att den ska installeras och uppdateras och gud vet vad, och sen ska jag flytta över mitt pc-kort med det trådlösa internätet till nya datorn. Och eftersom ingenting nånsin får vara för enkelt så funkar det naturligtvis inte.
Jag slår numret till Telia. I stället för att knappa in vilken avdelning man vill till så hade de infört en sån där röststyrd tjänst när man sitter och pratar med en datoriserad röst som uppenbarligen inte har den blekaste vad den snackar om. Jag försöker säga att jag vill ha hjälp med trådlöst internet (vilket är vad det står på boxen jag fick pc-kortet i) och då skickar rösten mig till Bredband. Där kräver den telefonnumret ärendet gäller, vilket den får och upprepar för mig. Men det är inte rätt, säger den. Försök igen. Vilket jag gör. Fel. Försök igen. Fel. Försök igen. Den vill uppenbarligen inte acceptera ett mobilnummer; rösten vill ha ett riktnummer. Ni har nu slagit fel nummer tre gånger. Samtalet avslutas.
Jag försöker igen. Samma sak en gång till.
Jag försöker igen men säger nu "mobil" istället för "internet". Hamnar i kö i tio minuter. Kommer naturligtvis inte till rätt avdelning och blir vidarekopplad (efter att jag på trevligast möjliga sätt avreagerat mig lite på killen som svarade). Ytterligare fem minuters väntetid. Kvinnan som svarar är förvirrad. Jaså, felmeddelandet FelRast. Nej, det har jag aldrig hört talas om tidigare. Vi hoppar omkring lite på kontrollpanelen (och jag ber om ursäkt för att jag är lite långsam, och nämner ännu en gång att det är en sprillans ny dator) men hittar ingenting. Supportkvinnan kliar sig i skallen. Vad kan det vara? Vad är fel?
Du har inte Windows Vista? frågar hon plötsligt. Jo, säger jag. Jaha, har du Windows Vista. Nej, då funkar inte vårt pc-kort. Va?!? säger jag. Nej, det funkar av nån anledning inte med Vista. Nähä, säger jag, vad gör jag då, då? Ja, de ska visst ha nåt möte nästa vecka och se om de kan lösa det. Du kan väl höra av dig då. Menar du att mitt pc-kort inte funkar och kanske inte kommer att funka med Vista? säger jag skeptiskt, inte riktigt säker på vad jag ska tro. Driver hon med mig? Nej, men Vista är ju helt nytt, säger hon, så de har inte riktigt hunnit klura ut hur det funkar än. Men det har ju funnits på marknaden i en månad, säger jag, och jag vet att företag har haft tillgång till det längre än så ... Jaha, säger hon. Men försök ringa om en vecka. Då kanske de har kommit på nåt.
Jaha, säger jag, då gör jag väl det. Jag ringer om en vecka och ser om Sveriges största teleleverantör har klurat ut hur de ska använda den nya tekniken. Eller den flera månader gamla tekniken. Ja, gör det, säger hon. Hej då.

Pirrigt

Nu ska jag snart i väg och kanske köpa en ny dator. Det är så himla mycket pengar så det känns lite pirrigt ... Men min dator startar nu för tiden bara två av tre gånger, så det känns ändå att det är dags ...

Trött översättare

Klockan är halv sju och jag är trött som en liten filur. Kom hem för några timmar sedan och efter att ha tagit ett långt bad sitter jag nu och kämpar för att hålla ögonen öppna.
Översättarseminariet på Biskops-Arnö har varit intensivt men jätteroligt och intressant. Att få tillbringa nästan tre dagar ihop med en mängd trevliga människor som alla har kärleken till språk och ord och rytm gemensamt känns verkligen som ett privilegium - men det tar på krafterna. Vi har suttit och vridit och vänt på ord, druckit vin, ätit ost och sjungit (eller förresten, det var nog mest jag som sjöng ...
Nu ska jag sätta på teven och se något som inte kräver alltför mycket hjärnaktivitet ... Det har jag förtjänat.

Förresten måste jag bara nämna att Biskops-Arnö är vansinnigt vackert. Jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var hus med anor från medeltiden med spännande kapell, hemliga gångar och smala trappor. Och dessutom var hela ön inbäddad i ett mjukt vitt täcke.
Och när jag kom tillbaka till Stockholm var det jämngrått och brunslaskigt ...

Min gudsons dops soundtrack

Av någon anledning sjöng vi Bruces' Philosophers Song under hela Lukas dop (ja, kanske inte just i kyrkan, men nästan) och festen som följde. Och visst är den bra?

Översättningsvånda

Jag sitter och pillar med en text av Marina Lewycka som ska vara översatt till seminariet på Biskops-Arnö som jag ska på i helgen. Det jobbiga, och svåra, och det jag våndas över är att det är en del slang och bruten engelska i den. Att folk bryter är väl inget jättestort problem, men jag tycker att slang är så grymt svårt att översätta.
Jag vet inte hur många översatta böcker jag slutat läsa för att jag helt enkelt tycker att det är så oerhört störande när en kille i East End säger: "Å ja ba, kom in ba, med lurpan på sne." Det liksom förstör hela illusionen att boken utspelar sig i London. (Nu tycker jag i och för sig inte om att läsa dialekt och slang på svenska heller, vilket tyvärr gjort att jag aldrig tagit mig igenom flera böcker av författare som jag annars tycker om, som Sara Lidman och Kerstin Ekman.)
Men hur ska man då göra med slang? Ja, vad vet jag. Men jag tror att jag lutar åt att offra en del av slangkaraktären för att i stället förhindra att texten får för mycket svensk lokalfärg. För slangord är ju ofta förknippade till något särskilt tillfälle eller en särskild plats, och då ofta något svenskt. När jag hör nån säga "lurpa" tänker jag ju på södersnack, och inte arbetarsnack.
Usch, svårt är det hur som helst, och inget facit eller rätt svar finns det heller. Därför känns det lyxigt att få tillbringa hela lördagen med att diskutera just de här frågorna med andra översättare. Och det kommer säkert att finnas lika många svar som det finns översättare.

Peking nästa!

Jag har bokat flygresa till Peking! Nio dagar i månadsskiftet april/maj, och då ingår dessutom en personlig guide som ska visa mig den kinesiska huvudstadens alla fröjder. Spännande!

Skygglappar, kanske?

Är jag för snäll? Eller är stockholmarna så otrevliga att det inte krävs så mycket för att folk ska tolka nåt som en invit? När jag igår kväll satt på Slussens tunnelbanestation och väntade på tåget efter en kväll på Hootchy Kootchy Club på Kägelbanan (där vi för övrigt var ohjälpligt underklädda: det var mycket Molin Rouge, korsetter, peruker och huvudbonader) så försökte killen bredvid mig att inleda ett samtal trots att jag satt med hörlurar på. Och trots att han var full som en kastrull så tog jag av mig lurarna och lyssnade artigt på hans berusade svammel om att han var tvungen att gå en kvart från Alvik eftersom tolvan inte gick på natten och stackars honom och han bodde i andra hand och stackars honom och varför gick tunnelbanan bara till Alvik och stackars honom.
Jag nickade och mumlade instämmande och sneglade på tavlan som berättade att det var ytterligare sju minuter tills tåget kom. Minuterna kröp fram och så fort tåget rullade in på perronger reste jag mig hastigt och sa att jag skulle vara i andra änden av tåget. Grabben var lyckligtvis för full för att ens inse vad som hände innan det var för sent.
Och när jag hastade längs perrongen råkade jag möta en äldre herres blick, och som man gör när sådant händer så log jag. Och skyndade vidare. Men så när jag satt där, med lurarna ännu en gång i öronen, så kommer denne herre gående genom vagnen, åt mitt håll. Och sätter sig mittemot mig. Och säger något jag inte hör. Så jag tar av mig lurarna och han säger det igen: "Tänk, jag vet inte när någon senast log mot mig i tunnelbanan." Och jag biter mig i läppen och lovar mig själv att aldrig le mot främlingar igen.
Denne distingerade man i sextiofemårsåldern, bosatt i Äppelviken, hade överraskande nog också varit på Hootchy Kootchy Club, vilket gjorde att vi i varje fall hade något att prata om, men inte tillräckligt för att det inte skulle bli lite spända tysta stunder innan jag äntligen fick gå av på Fridhemsplan.
Jag vill inte vara en sån där tråkmåns som blir förskräckt om nån sätter sig bredvid mig på bussen trots att det finns ett helt ledigt säte nån annanstans, eller en sån där som nästan känner mig antastad om nån tilltalar mig på Vivo, men när jag åker hem klockan halv tre på morgonen är jag trött, osällskaplig och enstörig. Jag kanske borde köpa såna där stora lurar och demonstrativt stirra ner i marken så att ingen ens kommer på tanken att tilltala mig ...?
Är det okej att vara oartig mot någon som inte är otrevlig utan bara ointressant och påflugen? Rösta här till höger!

Fultal

Jag har precis varit inne på fultal.com, där man kan kolla vilken fultalsgrupp man tillhör och huruvida man ligger över eller under Socialstyrelsens rekommendationer. Jag hamnade i grupp åtta, vilket visst inte är så bra. Vilken grupp tillhör du? Samma som Carolina Klüft? Som Paris Hilton? Eller kanske rentav Robinson-Robban ...?

Osöta drömmar

I går natt drömde jag att jag hade plastikopererat ena bröstet (för att det skulle bli lika litet som det andra) och att jag hade en stor knölig söm från armhålan och nästan upp till halsen. Jag vill minnas att jag ångrade mig. I drömmen hade även någon sålt min sommarstuga utan att berätta det för mig, och när jag kom dit stod det ett gäng brunbrända otäcka businesskillar där med kritvita tänder och spelade badminton i sina tenniströjar på min gräsmatta. Dessutom hade de sålt mitt dockskåp och tömt det på alla möbler.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av drömtydning – jag har nog alltid tänkt att drömmar är hjärnans sätt att bearbeta och bli av med saker man är orolig och bekymrad för, och inget man bör gräva i – men ibland är det inte utan att man undrar ...

Döden på Nilen

Jag har precis suttit och sett "Döden på Nilen" på tv4 - en av mina absoluta Christiefavvisar. Kryssning på Nilen ...
När jag reste runt i Egypten i mitten på nittiotalet så åkte jag bland annat på en felluca, en liten segelbåt, från Assuan till Luxor. Vi var väl en åtta nio backpackers och två egyptier, en kapten och en kock, som trängde ihop oss på båten. Den var mer eller mindre precis så stor att vi alla fick plats att ligga ner och sova, samt för våra ryggsäckar.
På dagen seglade vi, och på natten lade vi till vid stranden, tände en eld och såg hur månen steg över det platta Nillandskapet.
Fyra dagar på en segelbåt på Nilen kan låta som en dröm, och det hade det förmodligen också varit om folk inte hade varit magsjuka titt som tätt ... Nu var jag lyckligtvis själv förskonad, men jag minns fortfarande det ständigt dåliga samvete man led av när man inte kunde sluta tänka "tack god gud att det inte är jag" när fellucan gång på gång fick åka in till strandkanten för att någon skulle kunna springa bakom en buske.
Hur som helst, då och då blev vi omkörda av en av de där stora kryssningsbåtarna, och då hände det att vi kastade längtansfulla blickar på de rena människorna som sippade drinkar med både sängar och toaletter och buteljerat vatten inom räckhåll.
När jag senast var i Australien och träffade fyra av de tjejer jag känner sedan tiden i Egypten så beslutade vi att vi ska fira tjugoårsjubileum på Nilen. Årskiftet 2015-2016 ska vi åka kryssningsfartyg på Nilen, sippa drinkar och minnas när vi var unga och vilda och fattiga och smutsiga och åkte på en felluca på Nilen - och hur lyckliga vi var ... och hur bekväma av oss vi har blivit.

Mer Monty Python

För den som fortfarande är olympiadsugen efter klippet här nedan, kolla på det här.

Olympics

Livet blir inte mycket roligare är så här.

Misslyckanden

Hur kommer det sig att jag är så himla dålig på att berätta för mina vänner om min misslyckanden? Det är väl ingen jävla match att berätta om sina framgångar; det som utmärker vänskap är väl att man törs dela med sig av det som inte är så bra. Jag ska jobba på det. Våga visa mig svag. Där har vi ett nyårslöfte som heter duga. För jag misslyckas hela tiden, både privat och professionellt; ibland i stort och ibland i smått. Och jag ska berätta; jag ska!

Och nu finns ...

... min översättning av "Förändringens vindar" av Douglas Kennedy som pocket. Köp den på Pocketshop eller på Konsum!

För övrigt ...

... håller mina fingertoppar på att ömsa skinn efter flitigt gitarrspel.

Fikonspråk

Nog är väl en text bättre ju tydligare, lättförstådd och precis den är? När man skriver ska man väl sträva efter att inga missförstånd ska kunna uppstå samt att texten fyller sitt syfte, dvs. framför det man vill att den ska framföra.
Jag hade nog fått för mig att det också är det som i dag är den gängse normen i t ex dagstidningar och kurslitteratur, men ibland stöter man på ett språk som får en att slita sitt hår i förtvivlan, och det känns som att det ofta är inom juridiken eller i myndighetstexter det återfinns. Och visst är det viktigt att lagtexter är tydliga, och omöjliga att tolka på mer än ett sätt, men det är ju också en fördel om de som ska följa lagarna kan förstå dem ...
Det här stycket, med ett enligt mig onödigt krångligt språkbruk, finns t ex på ne.se (under rubriken Enbomaffären)

Högsta domstolen (HD) ansåg p.g.a. vad som anförts av Trankell, att hans utredning inte kunde anses vara av den beskaffenheten att frågan om Enboms trovärdighet kommit i ny belysning. HD lämnade resningsansökningarna utan bifall.

Nog måste det väl gå att skriva enklare än så?

Vakna hel och stark

Jag trodde att jag lärt av gamla misstag, att inget längre får mig ur balans ... Så börjar "Komedi", en låt av gamla hederliga Tuk Tuk Rally. Den sjöng vi på så många fester på gymnasiet att jag skulle kunna sjunga den om någon så väckte mig mitt i natten. Vilket egentligen inte har något att göra med det jag nu tänker skriva, men jag har den ändå i huvudet.
Jag har varit ganska nere på senaste tiden, och känt mig väldigt förvirrad över en del saker. Det har helt enkelt varit mycket som snurrat i skallen. Ibland känns det som om man inte kan vara ensam nog mycket eftersom det finns så mycket man behöver fundera på. Kanske handlar det om brytningspunkter i livet, när man helt enkelt är tvungen att vara ensam och fundera för att komma på vad det egentligen är man vill göra, och vem man vill vara. Jag är hur som helst inne i en sådan där grubblingsfas just nu, men jag börjar se ljuset i slutet på tunneln.
I går kväll åt jag middag med mamma, hennes sambo och min bror, och det var en bra kväll. Jag var trött och egentligen inte på humör för att umgås, men på så sätt är familj väldigt bra. Särskilt min familj. Jag känner mig så lyckligt lottad som har en familj som både älskar mig villkorslöst OCH för att jag är den jag är. Det är en oerhörd trygghet som får allting annat att kännas litet och obetydligt i jämförelse.

Hur som helst så vaknade jag i morse och kände mig hel och stark. Hur illa kan det egentligen vara? Jag är ung och stark och relativt lycklig - men framför allt så är jag helt övertygad om att jag har all potential i världen att bli riktigt lycklig. Även om det känns tungt ibland. Jag tror mest att jag behöver en paus. Jag är inte skapt för att sitta i Stockholm och vara lagom hela tiden. Det funkar i perioder, men jag behöver komma ifrån då och då. Och nu har jag en resa till New York att se fram emot, och Kristi himmelfärd har jag gett mig tusan på att jag ska åka till Beijing. Bort, hur som helst.

Dessutom har mitt smått förvirrade och grubblande sinnelag den senaste tiden gjort att jag skrivit en hel massa. Och jag tror att jag delvis har den här bloggen att tacka för det. Det har infört skrivandet i mitt liv igen - och gjort att jag börjat skriva en mängd andra saker - som är alldeles för personliga för att någonsin kunna få vara med på bloggen. Jag har helt enkelt hittat mitt sätt att skriva; någon sorts hybrid mellan skönlitteratur och dagbok. Och jag älskar att skriva, så tack kära blogg för det!

glad_kille

Jag drömmer om att det ringer, och jag vaknar och det ringer på riktigt. Det är mörkt, hjärtattackstimman, och jag famlar efter mobilen. Klockan är 01:51, och det är står ANONYM på displayen. När jag svarar är det ingen där.
Hjärtat bankar, telefonsignalen ringer fortfarande i öronen och jag ligger stilla och väntar på att tystnaden åter ska lägra sig, och på att pulsen ska lugna sig. Långsamt kryper sömnen över mig ...
Då ringer telefonen igen.
"Hej, det är Moa" (yrvaket)
"Hej, Moa." (glatt)
"Vem är det?" (förvirrat)
"Det är jag: glad_kille." (gladare än glatt)
"Ja, och det här är sur_tjej", hade jag kunnat svara, men det gör jag inte, i stället grymtar jag: "Huh?"
"Det är jag, från Passagen!"
"Jag har inte en aning om vem du är. Du måste ha ringt fel."
"Jaha, okej, förlåt ...", säger glad_kille och lägger på.

Stackars glad_kille ... Där har han suttit mitt i natten och letat efter sin Moa på hitta.se, och se där, det där måste vara hon!

Jag hoppas att han hittar sin glad_tjej.

Käre gamle Holden

Jag har precis läst om "Räddaren in nöden" av J.D. Salinger i en utmärkt översättning av Klas Östergren. Tänk att en översättning från 1987 kan kännas så fräsch och bra! Jag fick boken i födelsedagspresent av min gamla gymnasiekompis Ola, och det var just på gymnasiet som vi alla gick omkring med denna bok i fickan. Ola har starka minnen av Birgitta Hammars översättning från 1953, medan jag har en bestämd känsla av att jag måste ha läst den antingen på engelska eller i Klas översättning.
Framför allt minns jag hur häftigt vi tyckte att det var att Holden drack scotch and soda. Jag tror Holden var ensam ansvarig för min långa kamp för att lära mig att tycka om whisky. Jag ville vara en sån där som gick in på en bar och beställde whisky, och det tog många grimascher och pustanden innan jag kunde peta i mig en virre utan att tycka att det var superläbbigt. Tänk att man gör sånt! Nästan alla andra saker som jag lärt mig tycka om har kommit mycket mer naturligt. Rödvin tyckte jag var äckligt i många år, men efter att ha rest runt i Asien i några månader, där det inte är så vansinnigt lätt att få tag på rödvin, så började jag en dag helt plötsligt längta efter ett glas rött, och på planet hem till London drack jag det äntligen , och jag har knappt druckit nåt annat sen dess.
Den rena whiskyn, eller whiskyn och vattnet, har dock aldrig riktigt blivit en favorit. Men nu när jag läser "Räddaren i nöden" igen så blir jag ännu en gång sugen på att gå in på en rökig bar i New York (även om jag vet att sådana inte finns längre) och beställa en whisky och soda. Holden är en underbar blandning av cynism (realism?), idealism och naivitet, och jag förstår varför den tilltalade oss då, när vi var unga och förvirrade och nyfikna, och den tilltalar mig fortfarande. Väl värd att läsa om!

Ta det kallt, det är allt

I morse promenerade jag till jobbet, över Västerbron där frosten nöp i kinderna och minde mig om ansiktsgymnastiken min mamma försökte lära mig och min syster för att vi inte skulle förfrysa våra små trynen under min barndoms evighetslånga vintrar i Boden. Och den kalla vinden fick kappan att fladdra upp, och den smått domnade känslan i låren – eftersom jag fortfarande inte har blivit så gammal och förståndig att jag har långkalsonger på mig - väckte andra minnen till liv: de första utematcherna för säsongen. Fotbollsplanen är kall och lerig och elva småtjejer försöker hålla humöret uppe trots att regnet står som spön i backen och det inte är mer än högst fem grader varmt och de ligger under med fem noll. Trots att jag springer och springer blir låren så kalla så kalla i regnet; de blir rentav blåvitröda under shortsen. Och sen får jag en hård boll på låret, och den hårda våta bollen på det kalla våta låret gör så ont att jag nästan tappar andan.
Och när jag går där på Västerbron, denna vackra vintermorgon när solen stiger bakom Högalidskyrkan, fortsätter jag att tänka på alla gånger jag frusit i mitt liv. Och det är ytterst få av de gångerna som har varit i Sverige. Visst förfrös man sig titt som tätt som barn (å, hur ont det gjorde när de små blåfrusna händerna stoppades i varmt vatten för att tina upp), men som vuxen har jag frusit mest utomlands.
Hellre minus trettio i Sverige än plus fem vid Medelhavet. Precis liksom vi svenskar inte har en aning om hur vi ska kunna skapa en dräglig inomhusmiljö när det på sommaren är trettio grader varmt utomhus, så har de i varma länder inte en aning om hur man överlever vintern utan att frysa. Alla dessa morgnar när trötta fötter fått möta ett iskallt stengolv, eller när uppvärmningen endast och enbart har bestått av en liten brandfarlig kamin i ett hörn av rummet. Och att tvingas sova med två flanellpyjamasar och elektrisk filt och mössa för att inte frysa ihjäl ...
Det lustiga är att uppvärmningen i ett kallt land som England är på ungefär samma nivå som i Spanien. Husen är dragiga och dåligt isolerade (och för att skydda sig mot detta hittar man på saker som draught excluders, långa korvar i form av ett djur eller något annat roligt som läggs vid springan mellan dörren och golvet). Elementen är så dyra att ingen har råd att ha på dem mer än några timmar om dagen, och värmen försvinner hur som helst rakt ut genom de enkla fönstren eftersom dubbelfönster fortfarande hör till ovanligheterna. Ska man duscha har man tur om det finns en dusch (ja, det finns fortfarande folk som bara badar och aldrig duschar) och då måste man sätta på varmvattnet en bra stund innan om man inte vill duscha kallt. Och om nån råkar dra på varmvattnet i köket blir duschstrålen helt plötsligt iskall, och spolar nån i en toalett skållas man.
Detta tänker jag på när jag går där, och jag är glad att jag bor i ett land där man efter en promenad en underbart vacker och kall vinterdag får komma in i ett varmt och skönt hus där varmvattnet aldrig tar slut.

Fem tecken på att jag blivit gammal

1. Jag går och irriterar mig på unga killar med byxor som sitter under rumpan. Hur sjutton håller de sig uppe? Det kan omöjligt vara bekvämt.
2. När jag halkade omkring på Stora Essingen häromdagen funderade jag seriöst på att skaffa mig broddar.
3. Jag väljer att tillbringa helgen ensam i Bergslagens djupa skogar i stället för att supa skallen av mig i Stockholm.
4. Jag har alltid luddiga halstabletter i väskan.
5. När jag åker utomlands väljer jag numera att bo på hotell istället för vandrarhem. Helt plötsligt har jag börjat tycka att saker som varmt vatten och vägglössfria sängar är viktiga ...

Vårdnad och månsken

Mörkret har sänkt sig här i stora skogen, och jag dricker te och läser "Loot". I kväll är det mulet, men i går sken månen så klart att allting badade i ett silverblått skimmer; det blev helt enkelt aldrig särskilt mörkt.
I morse var det tretton grader inomhus när jag vaknade. Jag hoppade upp ur sängen, tände en brasa och kröp sedan raskt ner under fällen igen. Och kände mig nästan som Jane Eyre som på barnhemmet fick slå sönder isskorpan på vattnet om morgonen, med den stora skillnaden att jag har föräldrar och ingen elak och snål barnhemsföreståndare, och att jag kunde krypa ner i min varma säng och ligga kvar där tills värmen började sprida sig i huset. Stackars Jane!
Det har varit en alldeles underbar dag här idag: soligt och snöigt och nollgradigt. Jag var ute och åkte skidor och trillade bara en gång.
Pappa kom förbi - på väg till Jockumtorp - och fikade på förmiddagen. Han hade städat lite bland gamla papper och hade med sig mina föräldrars ansökan om gemensam vårdnad från 1980. Dvs tolv år innan de skildes. Först fattade jag inte riktigt - vadå ansöka om gemensam vårdnad? - men sen läste jag papperen lite noggrannare.
Det är alltså en dom från Bodens tingsrätt 1980-05-06.
"Tingsrätten förordar att vårdnaden om parternas barn skall tillkomma Gunnela Björk och Bo Werner gemensamt."
Yrkandet var som följer:
"Moa Lisa Björk och Tove Stina Werner är döttrar till Gunnela Björk och Bo Werner. Föräldrarna har ej varit gifta med varandra. Vårdnaden tillkommer därför modern enligt lag.
Gunnela Björk och Bo Werner har hos tingsrätten gemensamt yrkat att vårdnaden skall tillkomma dem gemensamt."

Detta betydde alltså att bara för att mina föräldrar inte var gifta, utan bara sambos, så tillföll vårdnaden automatiskt endast min mor. Så för att min far skulle bli min vårdnadshavare var han tvungen att ansöka om det! Det är ju helt absurt! Fungerar det fortfarande så idag? 1980 måste ju faktiskt anses vara ganska modern tid. Har fäder inte mer rättigheter än så ...? Upp till kamp, killar!

Snö, vin och Orton

Efter två timmar i Bäckhem börjar nu temperaturen bli någorlunda angenäm. När jag kom klockan sju var det en grad, och allt var fruset. Nu har tvålen tinat, elden sprakar, och bredvid kaminen står en flaska rödvin på uppvärmning (en av födelsedagsflaskorna - från vem? - franskt och ekologiskt: det gillar vi).
Jag har satt på min elektriska filt (som jag har tackat gudarna för så många gånger i vinter) och ska strax krypa ner mellan lakanen med ett glas rödvin - vilket kan bli lite spännande - och sätta tänderna i en nylånad bok med Joe Ortons alla pjäser. Jag älskade dem när jag läste dem för i London för tio år sedan, och jag hoppas att jag fortfarande gör det.

Månen lyser mellan träden, och det glittrar i snön ...

Tänk vad trevligt det kan vara ...

... när man känner sig lite nere, att få inte mindre än två mejl från en kort romans som man hade i Hong Kong för ett år sedan. Jag var i Hong Kong i två dagar, och som den erfarna backpacker jag är så letade jag reda på en irländsk pub på kvällen, eftersom på sådana brukar man vanligtvis träffa andra utlänningar (ja, jag vet, man borde åka utomlands för att uppleva andra kulturer bla bla bla). Och där jag satt vid baren med en Guinness och en bok ("Floden blev mitt liv") så tog det inte ens en halvtimme innan jag kom i samspråk med en kille från Kanada. Han undervisade ungdomar i Beijing och pratade kinesiska (vilket ju är toksexigt! Ja, kanske inte språket, men det faktum att han var engelsktalande och pratade ett andra språk) och var i Hong Kong ett par dagar för att förnya sitt visum.
Och efter två dagar tillsammans åkte jag hem till Sverige och han åkte tillbaka till B.
Sedan dess har vi haft lite sporadisk kontakt (bland annat har vi utbytt boktips), men för ett tag sedan skrev jag och sa att jag ev skulle komma till Beijing då jag ska åka Transsibiriska med min far.
Och han är kvar i B, så kanske träffas vi där, kanske inte. Men jag blev hur som helst glad över mejlen.

Uppdatering: Nu kom ett mejl till, med ett oanständigt förslag. Bra, det har varit alldeles för få sådana på senaste tiden.

Ola och Sanna på Bristol

Den fjärde mars kommer Ola Magnell och Sanna Carlstedt till den gamla biografen Bristol i Sundbyberg och spelar. Det måste man väl försöka komma sig i väg att titta på! Läs mer här.
Jag lyssnar just nu på "Påtalåtar – hyllning till Ola Magnell", och den är tokbra.

Bäckhem

Jag har precis bokat tågbiljetter till Örebro, och ett stort lugn sprider sig i hela kroppen. En hel helg i Bäckhem. Bara jag och snön och en flaska vin ...

En lång dags färd mot döden

I går skulle vi se "Lång dags färd mot natt" på Dramaten, något jag sett fram emot länge, men när vi kom dit så fick vi veta att pjäsen var inställd men att de istället skulle visa "Dödsdansen". Nu har jag ju alltid hävdat att jag inte är nåt Strindbergfan; i min mening hamnar han i facket "sura och cyniska män som skyller allt på kvinnorna", men med åren har jag fått revidera min bild lite. "Fröken Julie" är ju, om än inte särskilt upplyftande, så faktiskt en ganska klarsynt bild av hur för jäkligt det är att vara kvinna. Någon hävdade en gång att om man inte är så förtjust i Stringbergs romaner så ska man satsa på hans dramer. Vilket jag alltså hade tänkt göra när jag för en vecka sedan bokade biljetter till Dödsdansen, men nu fick ju se den lite tidigare än jag hade tänkt.
Det var lite tråkigt att det var bara var halvfullt i salongen. Vissa hade visst fått mejl om att föreställningen var inställd, och då valt att inte komma. (Ännu värre var att vissa gick i pausen ...) Men pjäsen var bra. Det kändes att det var första repet inför publik, skådespelarna kom av sig några gånger, men regissören John Caird behövde i alla fall inte komma upp på scenen för att "putta på folk eller saker" som han varnade oss för i början att han kanske skulle.
Jag har egentligen tre saker att säga om pjäsen. 1. Örjan Ramberg var FANTASTISK; han fick mig att glömma att han var han. 2. Jag är knappast mer positivt inställd till giftermål efter att ha sett pjäsen. 3. Hur vansinnigt deppigt skulle det inte ha varit att bara se Dödsdansen I? Det kändes helt naturligt och bra att se de båda pjäserna, I och II, som två akter av samma pjäs.

Publiken var dock skittråkig. Okej, fair enough att det var ett pregenrep, men nog kunde de ha klappat in skådisarna åtminstone en gång?