Guran och jag

Trots att jag är inne på min andra termin med ABF-gitarr så kan man inte direkt säga att jag är nån hejare på att spela. Och det beror inte på att jag är helt obegåvad utan snarare på att jag är väldigt slö. Precis som när jag i unga år spelade trombon på kommunala musikskolan så övar jag inte ett nå på hela veckan, och sen sitter jag och hetsspelar en halvtimme innan lektionen börjar. Så jag säger som min stora Elizabeth Bennet (när Darcy skyller sitt otrevliga sätt på att han har svårt att vara öppen med främmande människor):
"My fingers do not nove over this instrument in the masterly manner which I see so many women's do. They have not the same force or rapidity, and do not produce the same expression. But then I have always supposed it to be my own fault - because I would not take the trouble of practising. It is not that I do not believe my fingers as capable as any other woman's of superior execution."
Så egentligen kanske det vilar en virtuos gitarrist nånstans djupt inom mig, men jag släpper som inte riktigt fram den. Jag kanske bara är för otålig - tålamod är verkligen inte min starka sida. Jag vill liksom hellre tro att det är nåt fel på mitt lillfinger eftersom det är så förbenat snett än att inse att det bara handlar om att jag måste öva mer. Å andra sidan så kan jag ju sitta med en visbok och sjunga en hel kväll för mig själv (när det inte är nåt bra på teve).
Min gitarrlärare Olle pratar i alla fall glatt på om kadenser och terser och kvinter och uppåtgående legaton och synkoperade byten och jag vet inte vad. Och jag ler och försöker tämja mitt sneda lillfinger och klura ut hur man enklast byter från ett G till ett B7. Jag har tänkt att jag kanske kan gå om typ termin 2 många gånger (inte termin 1, för "Lilla snigel" och "Broder Jakob" kan jag faktiskt vid det här laget) för att på så sätt lära mig grunderna ordentligt utan att behöva öva hemma.
Nu blev jag inspirerad och plockar raskt fram gitarren för att riva av "Mossbelupen hydda". Den är aldrig fel.