Postsemesterdepression

Jag kämpar fortfarande med viss postsemesterdepression, men det är väl inte så oväntat. När man sett fram emot något så länge så är det oundvikligt att det känns trist när det är över. Men min resa var precis den energikick jag behövde, och jag har redan börjat planera inför nästa års resa :-)
När jag är hemma i Sverige så är jag vanligtvis ganska nöjd med min vuxna tillvaro här. Jag har ett jobb jag tycker om, ett extrajobb jag älskar, en fin lägenhet, goda vänner ... Men när jag åker utomlands och träffar människor som känt mig under så många år, och under så många olika omständigheter, så kan jag inte låta bli att så oerhört, fruktansvärt, otroligt mycket sakna mitt liv som yngre, friare och mer okonventionell. Jag blir på ett sätt en annan människa, och jag kan inte låta bli att fundera på om det är en sida jag undertrycker hos mig själv här hemma. Kanske borde jag jobba mer på att vara den personen hela tiden. Eller kanske finns det ingen plats för den personen i mitt liv här. Kanske borde jag helt enkelt resa mer. Men att tillbringa tid ihop med vänner som jag känt sedan jag var 20 och som varit en del av skapandet av den jag är i dag får mig att känna mig levande. Och de förstår mig på ett sätt som ingen här i Sverige gör. Å andra sidan så finns det så mycket med den jag är i dag som de inte förstår. Men de ger mig trygghet och de ger mig något jag saknar. Och att återigen få komma till en främmande stad, där jag är helt utlämnad åt mig själv, är en känsla som är så stor och så speciell. Att landa i Peking eller Tokyo och ensam klara av att åka tunnelbana eller hitta något att äta eller att hitta någon att hänga med är skrämmande, fascinerande och alldeles alldeles underbart.
Just nu faller snön utanför mitt fönster men i tankarna är jag åter på en strand i Sydney, eller på en bar i Tokyo.