Snyft snyft

Visst är det nåt ganska befriande med att gråta? Med åren har jag börjat gråta alltmer sällan för att jag är olycklig eller ledsen (kanske för att man mycket mer sällan blir lika desperat ledsen som vuxen?), men allt oftare när jag ser på film, lyssnar på musik eller andra saker som av nån anledning får det att stocka sig i halsen på mig.
När jag var liten ville jag spela teater. Mitt intresse för detta väcktes på nytt varje gång jag var på teater. Men det var egentligen inte själva agerandet jag var ute efter - i stället var det ögonblicket på slutet när skådespelarna kommer ut på scen och bugar under rungande applåder. Jag får fortfarande tårar i ögonen och blir tjock i halsen när de kommer ut och bugar. Varenda gång.
När jag såg "Jösses flickor" satt jag och grät hela första akten. Är lite osäker på varför. Det bara blir så ibland. Folk som kämpar för saker de tror på är så himla känslomässigt häftigt. Ibland gråter när jag hör marschmusik. Särskilt på 1 maj. Just nu gråter jag nästan varje gång jag hör "Tzena, Tzena, Tzena" med The Weavers - och det är absolut ingen sorglig sång.
Men det här är väl inget ovanligt? När man ser "Döda poeters sällskap" gråter man ju inte när killen tar livet av sig; då känns det bara hemskt. Men när de ställer sig på bänkarna i slutet och ger läraren sitt stöd genom att säga "Oh Captain, my Captain", då gråter i alla fall jag som en fontän.
När det gäller konst, musik och film så vill jag gärna åt det där som får mig att gråta. Som när de på slutet i "Fucking Åmål" kommer ut från toaletten och gör det man själv aldrig gjorde på det deprimerande högstadiet: mer eller mindre säger åt folk att dra åt helvete. För mig är det enda anledningen till att någonsin se om en film som annars har alldeles för hög igenkänningsfaktor för att vara rolig.

Nu har jag lyckats elda så mycket här i Bäckhem att det är viss bastuvarning, och jag satt och funderade på om jag kanske skulle se "Broarna i Madison County" (kinesiska dvd-filmer som jag lånat av min kusin) för att få gråta en skvätt. Å andra sidan borde jag öva lite på de låtar vi ska ha övat på till min gitarrkurs på måndag. Det var två veckor sedan sist så alla andra har nog hunnit öva jättemycket. Så jag lyssnar nog bara på "Tzena, Tzena, Tzena" en gång för att få mitt lystmäte, och sen plockar jag fram stämapparaten.