I natt drömde jag att jag hade deadline på ett undertextningsuppdrag – det var nåt program med Reece Witherspoon – och jag insåg att jag aldrig skulle hinna. Det skulle gå i sändning om en halvtimme och jag var knappt ens klar med första halvan.
Det där med att inte hinna eller komma försent är en mardröm jag har ganska ofta. Jag har alltid två väckarklockor, vanligtvis både radion och min mobil, och om jag av nån anledning bara har en så vaknar jag stup i kvarten eftersom jag är så orolig att jag inte ska vakna i tid ... Hmm, det finns säkert någon spännande – eller skrämmande – psykoanalytisk förklaring på det där.
Men jag är hur som helst glad att jag har ett fritt och lugnt jobb, för jag fungerar inte så bra under stress. Min kompis Kristofer var en av dem som undertextade Big brother när det gick, och då var det så där jobbigt tokstressigt att de satt och översatte andra halvan av programmet efter det att första halvan börjat gå. Och min vän Anna är undertextare på svt, bland annat på nyheterna, och då får de ibland sitta och trycka in texterna live eftersom de inte hunnit tidkoda inslaget ... och jag mår lite dåligt bara jag tänker på det.
Men jag beundrar verkligen människor som blir bättre i stressiga situationer. Och på något märkligt sätt också dem som tar det jäkligt lugnt och inser att det faktiskt inte är hela världen om man missar bussen eller tåget eller flyget. Å andra sidan så kanske livet verkligen "straffar den som kommer för sent", som Gorbatjov sa. Se bara hur det gick för Mielke och Honecker som vägrade att lyssna.