Ta det piano
Ibland har jag en jäkla förmåga att stressa upp mig över saker. Jag är väl medveten om att min höst är väldigt fullbokad, och att jag förmodligen inte har en enda helg till hemma i Stockholm förrän i mitten på oktober, men det är ju mitt eget val, och nästan allt jag bokat upp är riktigt roliga saker.
Men ändå går jag där och tänker på allt annat som jag skulle vilja ha tid att göra. Jag vill hälsa på Sara på Gotland. Jag vill gå på kräftskivor; jag gillar verkligen kräftskivor. Jag vill tillbringa mer tid i stugan (åh, det är så mycket bär och svamp och jag ska byta läkt och köpa ny gräsklippare och göra det ena och det andra ...) och förresten, borde jag inte ha hittat mannen i mitt liv och fått barn före typ 33? Så där går jag och tänker och det känns typ så där, inte särskilt, inte alls, konstruktivt.
Så jag har intalat mig själv att jag ska skärpa mig och försöka tagga ner en smula. Jag har i själva verket en helt underbar sensommar, höst och vinter. Jag har precis fått en ny bok att översätta, "Die with Me" av Elena Forbes, och det känns så himla roligt att ha fått ett översättningsuppdrag med tillräckligt generös deadline för att jag ska klara av det. Deadline är första mars, och jag har tänkt belöna mig själv med en resa till Australien när översättningen är klar.
Jag har en jätterolig höst framför mig. Jag ska till Altea och Dalarö och Prag och Cork och bokmässan i Göteborg och bokmässan i Frankfurt och Amsterdam. Och jag har två vänner från England som kommer och hälsar på i december. Och jag ska förmodligen till New York i januari. Och jag har en underbar stuga som jag inte alls borde sitta och vara stressad i, utan i stället njuta av tystheten och det lugn som isoleringen här borde innebära.
I morgon ska jag lösa Melodikrysset med min syrra, plocka svamp och kanske smaka lite på "Die with Me". Kanske klipper jag gräset - kanske gör jag det inte! Men mitt augustilöfte är att jag ska försöka ta det lite mer piano.
Nu ska jag sova. Trots att klockan inte ens är elva och det är fredagskväll.
Men ändå går jag där och tänker på allt annat som jag skulle vilja ha tid att göra. Jag vill hälsa på Sara på Gotland. Jag vill gå på kräftskivor; jag gillar verkligen kräftskivor. Jag vill tillbringa mer tid i stugan (åh, det är så mycket bär och svamp och jag ska byta läkt och köpa ny gräsklippare och göra det ena och det andra ...) och förresten, borde jag inte ha hittat mannen i mitt liv och fått barn före typ 33? Så där går jag och tänker och det känns typ så där, inte särskilt, inte alls, konstruktivt.
Så jag har intalat mig själv att jag ska skärpa mig och försöka tagga ner en smula. Jag har i själva verket en helt underbar sensommar, höst och vinter. Jag har precis fått en ny bok att översätta, "Die with Me" av Elena Forbes, och det känns så himla roligt att ha fått ett översättningsuppdrag med tillräckligt generös deadline för att jag ska klara av det. Deadline är första mars, och jag har tänkt belöna mig själv med en resa till Australien när översättningen är klar.
Jag har en jätterolig höst framför mig. Jag ska till Altea och Dalarö och Prag och Cork och bokmässan i Göteborg och bokmässan i Frankfurt och Amsterdam. Och jag har två vänner från England som kommer och hälsar på i december. Och jag ska förmodligen till New York i januari. Och jag har en underbar stuga som jag inte alls borde sitta och vara stressad i, utan i stället njuta av tystheten och det lugn som isoleringen här borde innebära.
I morgon ska jag lösa Melodikrysset med min syrra, plocka svamp och kanske smaka lite på "Die with Me". Kanske klipper jag gräset - kanske gör jag det inte! Men mitt augustilöfte är att jag ska försöka ta det lite mer piano.
Nu ska jag sova. Trots att klockan inte ens är elva och det är fredagskväll.
<< Home