Euskefeurat

I kväll var jag på Scalateatern och lyssnade på Euskefeurat, som inte alls är skivaktuella. I själva verket kom senaste skivan ut för en tolv tretton år sedan.
Är man född i Boden har man Euskefeurat i blodet. Det var med stor förvåning som jag någon gång på mellanstadiet kom på att det inte fanns en kotte i Örebro som visste vilka de var. Det var för förresten också ungefär i samma veva som jag träffade på min första livs levande moderat, men det är en helt annan historia. När jag gick gymnasiet började jag morska upp mig och plågade mången onorrbottning med att spela Euskefeurat och - och detta är viktigt - att lyssna på texterna. Men än i dag tror jag faktiskt bara att jag träffat på en enda örebroare som, oberoende av mig, visste vilka de var - och som tyckte om dem.
När vi (jag, två norrbottningar och en stockholmare) kom till Scalateatern var det nästan som att vara tillbaka i Björknäsparken. Inte ett "typ" eller ett "e" så långt örat nådde, och när Ronny Eriksson inledde med att fråga hur många i publiken som var norrbottningar i exil så räcktes en skog av händer upp.
Och Euskefeurat är fortfarande bra. Blandningen av politiskt klarröd kämpaglöd, folkmusik, humor och spelglädje får mig fortfarande att vilja stå upp och klappa händerna i ena stunden, för att i nästa bara lyssna andäktigt.
Nu ska en nöjd och glad norrbottning i exil gå och lägga sig.