Inte särskilt tyst

Öm i kroppen efter läktmålning, och lite ledsen att helgen i Bäckhem gick så fort, är jag nu åter hemma på Stora Essingen. På köksbordet ligger en hög höstkantareller och gula kantareller i väntan på rensning.
Det är så vackert i skogen nu. Allt är gult och rött och mjukt. I morse kokade jag kaffe och fyllde min lilla termos och gick ut i skogen.
Molntäcket, som för övrigt gör att min läkt torkar betydligt långsammare än jag hade velat, har börjat spricka upp, och solen silar ner mellan träden. När jag kommit en bit uppför kullen sätter jag mig på en hyfsat torr sten i en liten glänta och häller upp mitt kaffe. Och när jag sitter där och tänker hur härligt och tyst det är i skogen så slås jag, som så många gånger förr, att det är komplett skitsnack. Det är inte det minsta tyst. Långt borta hörs ett susande, en vindpust som sakta rör sig genom trädtopparna och ökar i styrka medan det närmar sig tills det vuxit till ett öronbevande dån. Fåglar sjunger och tjattrar och kuttrar och piper, och nedanför mig till höger hör jag ett rytmiskt knäppande. Inte det minsta tyst.

Men här på Essingen är det ganska tyst.

God natt.