De andras liv

I söndags var jag på bio ensam för första gången i mitt liv. Och i det här fallet var jag ensam nästan både i bokstavlig och bildlig mening. Det var jag och två personer till som satt i Grands minsta salong och såg matinéföreställningen av "De andras liv". Och tur var väl det. Jag tror inte att jag hade velat se den till doften av popcorn och prasslet av papper.
För några år sedan översatte jag en bok som hette "Stasiland" och som handlar om Stasi: både om dem som jobbade för Ministeriet för statssäkerhet och dem som utsattes för ministeriets minst sagt anala bevakning av människor. Under arbetet med boken åkte jag till Berlin för första gången i mitt liv, och tillbringade tre dagar med att besöka Normannenstrasse, Hohenschönhausen och murmuseet – alla de ställen som försöker visa hur Stasi var när det var i sitt esse.
"De andras liv" var en perfekt liten skärva av det absurda ocvh tragiska som var livet med Stasi. Detta system som bestod både av idealism och makthunger, och, kanske mer än något, en besatthet av detaljer. Ett system där människor blev nummer och kodnamn och brickor i ett spel istället för just människor.
Det var länge sedan en film berörde mig så mycket som "De andras liv". Se den. Och passa på att läsa "Stasiland" också, om ni inte har gjort det än.